Eko

rösten är gråttjock men ändå stadig

jag lyssnar

håller andan

drar djupa andetag

jag talar och lyssnar

äcklet blandas med sorgen

som flytande, stinkande cigarettfimpar i en gammal rödbetsburk

jag vill borsta bort stora delar av mitt liv

med stålborste

inte prata mera om hur ont det gör

det gör ont att vara felpräglad

som en vilsen ankunge som lärt sig följa sulan på en skitig stövel

rösten talar och talar och talar

vibrerar i min kropp

allt det där jag vill amputera bort

fula minnen

likt varbölder i min själ

tar upp utrymmet för det goda

för det förväntansfulla

hoppet

jag vill klara av att se beiga herrbyxor utan att kväljas

ni hör ju!

något så odramatiskt som män klädda i en viss färg

jag ser dig och jag förbereder mig genast för strid

för du kan inte vara så trevlig som du verkar

jag hör vad du säger parallellt med den inre röstens varningar

felpräglad

katastrofberedd

det är det rösten pratar om

hur jag blev sådan

TYYYYYYYST!

det måste någon gång vara slutpratat

men inte nu

för nu

nu ska jag gå från punkt A

jag föds

till punkt B

nu

lugnt och sammanhängande

jag får inte hoppa från sju år till 22

jag får inte undanhålla en enda vidrig böld i mitt liv

men jag är så trött på att höra min röst berätta

 

 

http://poesipodden.madewithopinion.com/eko/

 

Skickat via Blogsy

Stackars pappa

 

Jag byter ut orden

en alkoholist kan och vara en nykterist

hen kan sprida så mycket utan sprit

utav alkohol blir vi kvinnor den onda

vi känsliga

vi dramaqueens

vi våp som gör en stor grej av …

välj valfritt ämne

förslagsvis så vårt intellekt lyfts bort

vår manipulativa ondska lyfts fram…

men mönster har etablerat sig hos andra män

alkoholen är inte den gemensamma nämnaren

jag tror att den psykopatiska dragningen

den bottnar inte allltid i flaskdjup

det är flyendet som måste motiveras

av att kvinna driver honom till det

driver honom att supa till

driver honom att tvinga henne till sex så hon får lite kuk

eller så driver han sin onda kvinna mot själslig ruin

bara genom oprovocerade slå

spottningar i hennes ansikte

för hon är så helvetiskt besvärlig

kvinnan

aldrig förstår hon hans behov

hans behov att få känna lite frihet

om maran inte lyder

då väcker man barnen

berättar för dem att mamma är en kall och kärlekslös hynda

Han berättar för nyvakna oförstående barn

om hur ohyggligt han lider av mammas skoningslösa kyla

”Kolla på henne, hon gråter inte, men jag, er far, gråter.”

stackars pappa, gråter

stackars pappa, du har det allra värst

stackars pappa, de som inte förstår dig

räds dig

dig, du som inte tänker göra en fluga förnär

bara kärringen ger sig någon gång

den kalla slynan du dras med

Du

Du

ska inte få en enda tår av mig

jag gråter inte över dig

för dig

Jag

Jag

jag samlar kraft och planerar mitt försvinnande

ut ur ditt liv

så du och dina vänner kan nicka och säga

jag sa ju det

hon var en egoistisk jävel

Inte konstigt jag behövde dricka

slå

plåga henne

 

tur alla är lika jävliga

så du slipper sluta

Gud förbjude att du då skulle inse att det hela tiden var dig

det var fel på

 

 

Skickat via Blogsy

Saliven i mitt ansikte

jag har fastnat i ett bilspel

i svindlande fart genom städer jag inte känner

jag vet att jag drömmer

jag tror jag är vaken

 

försöker se

var jag befinner mig

 

komma ihåg

om jag varit här förr

 

utröna om scenen loopar

eller gatorna är nya

 

blir åksjuk och öppnar ögonen

 

jag drömmer med öppna ögon

jag drömmer att jag drömmer med öppna ögon

 

i huset jag byggde

kryper jag ut på balkongen utan räcken

 

undan larmet

 

jag hör inte bättre när du trycker ditt ansikte upp mot mitt

 

då fokuserar jag mera på saliven

från dina avgrundsvrål i mitt ansikte

på hur blodet isar i mina lemmar

på sticken av hatets tusen nässlor

på hur jag domnar av rädslan

 

jag blir döv av mitt inre oväsen

 

i drömmen tröstar mitt vakna medvetande mig

med att allt är en dröm av redan hänt

att jag bara råkat fastna i förfluten rädsla

att spåren har hakat upp sig

 

men är bara en dröm

 

 

 

Skickat via Blogsy

Tvåsamheten

 

 

 

genom livets trånga gränder

lyssnande bland skuggor efter ormens röst

frusen mellan sönderslagna gatljus

hårdhudad men med en hudlös själ

en inre fältskär viftar med sin slöa egg

amputerar innan varet tagit över

innan sårens kanter mörknar

den bittra smaken av smärta

bränner i svalget

som sireners skrik i natten, mina andetag

håller vartannat, för att komma en bit till

bara en bit till

utan att avslöjas

kanske utan att upptäckas

om rädslan var väktarens ljus för fara

brann min torso av dess sken

en eldflugekolloni i min kropp

 

så finns där handen från en annan vandrare

i mörkret har han förvirrat sig in i min gränd

följt skräckens röda sken

i tron att jag var den eld där värmen fanns

och visst är jag eld

men är jag din?

och visst ryms vi båda om du aktar dig för min egg

lär dig andas varannan gång

och visst håller jag dig med min karga hand

om du inte gråter mot min hudlösa själ med dina salta tårar

nu lyssnar vi båda likt de jagade vi är

vi glömmer tystnadens kod ibland

vi odlar runt vår burg en törneklädd förstärkning

omedvetna till en början

båda förvirrade över att vara två utrotningshotade

då vi båda trodde vi var de sista kvar

den slingrar sig med sina sporrar runt våra sammanlänkade armar

någonstans noterar vi nog det

under vår vaktparad på trötta lemmar

vi vant oss har vid att nakna fötter bränner mot kullersten

 

jag bär mina fasor

jag bryr mig kanske om dina

om jag vågar stanna upp och lyssna till dem

om jag lyfter blicken förbi mörkret

men med stegen glömmer jag bort att vi är två

trots att jag hör dig andas

även du med såren hotande brista

blöda igen

om du råkade andas en liten del för mycket

 

under en kort glimt av dagsljus

jag vet inte hur det gick till

vid din axel

glänste ett nyfött löv bland vassa törnen

då tappade jag min kniv

av förvåning, ja

men något grep min handled i det skira gröna

grep mitt hjärta och gav mig tillåtelse

att andas varje gång

kanske var det hoppet

det kunde födas nya liv ur vår vassa mur

 

jag tappade min fältskärarkniv då i livets mörka gränd

jag ser den varje natt

ormen viskar att jag ännu kan behöva den

med sin falskhetsstämma

jag tror honom

med böjt huvud i mörkret är jag alltid redo

mina andetag ljuder ännu i den råa nattdimman

men jag låter mitt stål ligga

ser på det enda skira där, mellan oss

tänker

att om jag plockar upp det igen

kanske jag råkar skada det lilla livet där

 

 

 

 

 

 

Skickat via Blogsy

Min himlakropp

 

 

 

 

 

jag kände mig liten och tillintetgjord

skulden fick jag

missväxten var min att bära

så mager var den och ändå smärtade mina armar av tyngden

i min sorg flydde jag ut i en oändlig rymd

där jag i det stora skulle försvinna

små planeter cirklade runt min himlakropp

såren läktes där i tyngdlösheten

 

jag såg mina starka ben stråla i dans

kometerna var små och vackra

glänste av lekfullt liv

i den svarta rymden försvann jag inte

som till en stor stjärna drogs, glänsande av solens stoft, de små till mig

kraften i mina dansande ben spred sig till min sargade kropp

ärren blev till styrkor

till konstverk som förhöjde mig

jag skulle inte förblöda

jag skulle fortsätta ha valet att visa mig exakt som jag är

även om jag lät min himlakropp landa

landa bland de rädda

bland de dömande

bland dem som inga ärr vill se

skuldlös men med den vackra tyngdlöshetens som minnen i mina skador

så vem är mest trasig?

den som blottar sin sargade kropp för att den trots allt är hennes?

eller den som vänder blicken åt annat håll?

undviker att lyssna av rädsla för att känna?

jag undrar hur stor, eller liten, du skulle vara i den mörka rymden?

skulle stjärnorna dansa med dig?

vilka skador skulle läka för dig?

ditt dömande?

din rädsla för sanning och verklighet?

jag är större än du ville tro

och mycket helare än jag trodde någon kunde vara

därför tackar jag mina ärr

som plågat mig så länge

de har fått mig att växa mig sann

de gav mig starka ben att dansa med

i verkligheter ingen annan ser

min värld som skulle krympas till intet

blev större än du kan ana

min skadade kropp

rörligare än du någonsin får uppleva

min himlakropp må vara märkt

men gränslös, sedan fängelset du byggde svävade ut i kosmos

som rymdgrus inget öga längre kan skönja

som stoft förpassat till svarta hål

jag, jag kan välja

jag kan dansa bland stjärnor

eller låta dig se amazonen du trodde var ett vrak

på väg mot havets botten

som du trodde skulle döljas av skammens sjuka grönska i djupet

nej, här är jag, ärrad men fri

så trasad så jag uppnått fulländning

jag borde kanske tacka dig

men låter dig kastas ut i din egen rymd

akta dig för svarta hål

där bor rädslan och dömandet

de dansar inte vackert alls

 

 

 

Skickat via Blogsy

Tystnadens kraft

som världsdelar i en ocean

med kontinenters sargade stränder

stormande hav

sök mina hamnar

men

närma dig mig försiktigt

jag är fyrvaktaren i det ljus som leder dig

förleder dig

 

viner gör de döda trädens sång

det sägs att vatten bär ljudet av din röst

vågor dränker den samma

vi talar inte om det som tär oss

i tystnad ser vi ovädren dra förbi

i något som kan liknas vördnad

eller i rädsla över att vara utsatta

så små i det som kan bryta sönder berget under oss

det land vi tror oss stå stadigt på

känner du marken förfalla under oss?

ser du tystnaden vittra allt vi tror på?

jag tror inte det

din värld glider långsamt från min

våra kontinenter glider omärkligt isär

långsamt

lurar våra sinnen i sin saktmodighet

och jag ser

det jag inte vill se

eller vill jag?

hur ska det annars ske?

flykten från tystnaden ut i stormen

ut i de döda trädens sång

 

jag är fyrvaktaren som leder dig

förskjuter dig

låter havet sluka din röst

låter rädslans osanning förleda mig

skydda mig

 

Skickat via Blogsy

Living next door to fear

reflexes of instant fear

the iron hand of death squeezing my heart

the mother inside that hushes my crying inner child

don't be afraid

it's all just memories of an evil past

every time I smell you

I sence you

your ghost takes a nearby body in custody

to remind me of my past

of your power to minimise my being

I try to reach for all that is good

I use my nearly ending force

to reach that last straw of hope and joy

to overcome your chapped hands against my bleeding skin

in the full moon glowing lake

I try to clean every drop of all salty tears I cried

over every fulmination you throw over me

in your attempt of destruction

of what was my joyful soul

will I ever be free

my scars be healed

will I be able of trust

embrace the love I'm given

will your froth of hate ever stop to corrode my heart

let me reconcile with my passionate spirit

be filled with pride of who I am

I don't want you to win this battle

I don't want this war to exist

 

 

 

Skickat via Blogsy

Prokrastinerar döden

 

 

jag skulle dö på julaftonen

så hade jag räknat ut det

platsen var vald

hunden skulle få följa med mig

mina mest privata ägodelar likaså

det är två år sen nu

jag lever alltså på övertid

prokrastinerar döden med andra ord

numera tänker jag nog leva

eller vara vid liv

för att jag måste

inte vill

 

samtidigt är jag rädd att bli dödad

ska jag dö ska jag göra det själv

inte i en blodpöl på gatan

som det är tänkt

av någon anledning är jag hellre självmordsstatistik

än en av alla obetydliga kvinnor som mördas av andra

men jag måste

hålla mig över en yta jag inte vill vara kvar på

för att jag måste

inte vill

 

varje dag ser jag det vackra i livet

varje dag känner jag paniken över framtiden

varje dag möter jag förståelse

men ännu mera grymhet och bristen på respekt

jag fångar hungrig ögonblick att andas i

men fyller mina lungor med giftig hopplöshet

i en vardag där allt handlar om ett pussel med de sista mynten

för att jag måste

inte vill

jag har tankar och idéer

om kvinnofrid

om skuld och skam och dubbel bestraffning

men jag orkar inte agera

oftast inte ens reagera med mer än en suck

i mitt döda liv känner jag mera liv än någonsin

levande begravd har jag klöst mina fingrar blodiga länge nu

på något sätt måste jag

fast jag inte längre vill

skjuta upp min död

för att jag måste

inte vill

 

Skickat via Blogsy

Levande död

brinnande löv virvlar runt min nakna hud

jagad av Månegarm förmörkas natten

slukar min själs sista ljus

Månes kalla altarsken täcks av mitt stelnande blod

jag känner mig slaktad

så varför lever jag?

jagas varje natt av blodtörstig fiende

kvävs i mina egna andetag

en snara av min sorg

min kista bär mina blodiga fingrars spår

mina ögon har tappat sina stjärnor

jag vill skratta

känna lugn

jag vill endast med lupp se mina ärr

hånfulla tungor slickar min hud ren från mina tårars sälta

vassa skär de blodet ur min sinande brunn

medan jag andas än en gång luft fylld av rakblad

saknar mitt skratt

saknar mitt lugn

 

Skickat via Blogsy

Försöker

försöker finna mig

i svarta rädslor som ondskan själv

famla mig upp

ur djupa variga fåror av ärr

slutat skrika i slukande tomhet

”tillit”

ordet döljer inga svårigheter

lita till

vem?

mig?

dig?

försiktigt samlar jag ihop mig

lämnar noggrant över alla mina lemmar

i dina händer

ser alla såren

hör alla skriken

känner lukten av varet

kan du älska det?

 

Skickat via Blogsy