Så mötte jag dig

20 oktober, 2015

dina ögon var som första frosten i ännu sommargrönt gräs

lockande klingade din blick som istappar i mitt blod

ödesmättad

det oundvikliga jag till varje pris måste undvika

allt flöt samman till en psykedelisk kaskad av färger

en kakafoni av världens samtliga tungomål

din blick frös mig

medan allt annat rörde sig i dubbel hastighet

din hand grep mitt lår

och bara jag förstod vad den sa

kunde läsa dina fingeravtryck

mot min hud

som en blind läser punktskrift

jag måste ha andats

jag har inte andats sedan dess

än väntar jag på din tillåtelse

din förmåga att återkalla mig till verkligheten

om jag vill dit igen

utan dig

om den ens finns längre

sen vi möttes

 

 

Rudolf

15 oktober, 2015

frosten nöp retfullt i kinderna ikväll

lika retfullt som Rudolf alltid gjorde

så jag blåste ett köldmoln mot honom

tänkte på när han satt i kökssoffan

djupt försjunken i ett korsord

sköt det ifrån sig med ett knarrigt ”ääääh”

jag kan ännu minnas hans röst

som berättade med stor inlevelse om när tomater började säljas i Sverige

hur han spottat ut den ruttna frukten, som han trodde, lika snabbt

”ääääh”

Rudolf var det ingen som sa, förstås

Rulle

Rulle hade den buttre bakåtsträvande framtoningen

så när jag ibland mötte honom i stan

och han stack till mig en tusenlapp

var det med löfte om att aldrig berätta det för någon

han menade nog mest att momma inte skulle veta

men sen gillade han säkert bilden av sig som lite av en surgubbe

han gav mig också sina Lewisjeans som han köpt när han var servitör i Hollywood

de ligger ännu i min garderob med sina pärlemorknappar

och en grå gubbväst med blankt grågrönt bakstycke

några gamla fickknivar som han visste att jag tyckte om

vi var förbundna av hemligheter

och det kanske han var med flera av oss låtsasbarnbarn

han dog på komposten, Rulle

så snabbt så han var död innan han landade

vi tyckte alla att det var rätt sätt för honom att dö

i den trädgård som han arbetat så mycket

men jag minns ännu hur han skrattade

tyst, så han hoppade

hur hans ögon glittrade

”ääääh!”

en gång drömde jag om Rulle

han satt på en pinnstol i slänten utanför mommas köksfönster

jag frågade varför pinnstolen kunde stå så

för det gick inte, egentligen

han svarade skrattande, att där han var, går allt

och att han väntat på mig

eftersom jag var den som kunde prata med momma om vad han skulle säga

”jag ser till henne ska du tala om”

”är med henne där i köket”

”det är bara du som kan få henne att tro på det”

jag protesterade, trodde även jag skulle ha svårt att säga just det

men lovade

sen vickade han på stolen

fast det inte gick

log sitt pillemariska leende

försvann

jag lovade och höll

trots att jag bävade då momma sörjde honom så

”änka en gång gick bra, två gånger, det är hemskt”

sa momma

hon saknade sin tvärvigg till karl

vi pratade ofta om honom

nu var det jag som satt på kökssoffan där

vi pratade om hans retsamma sätt

hur han när jag åt fil plötsligt kunde säga

”men, vilken osedvanligt vacker amorbåge du har”

när jag åt fil

jag, som inte kan ta komplimanger

skrattade och bad honom åtminstone vänta tills jag slafsat i mig filen

jag berättade vad jag lovat Rulle

och momma såg tyst på mig

jag minns att jag till och med var rädd att hon skulle bli arg

min mormor blev aldrig arg

bara en gång

på min morfar

men hon satt och såg tyst på mig

lugn

med tysta tårar rinnande

och hon sa tack

hon sa tack för att jag berättat

för hon kände honom så väl

så ofta

hörde den gamla soffan knarra under hans tyngd

han fanns hos henne

det visste hon

men trodde hon var tokig

och det visste Rulle

och tyckte det var onödigt att hon skulle tro

 

En mardröm

13 oktober, 2015

stryker den dödas vita hår

hennes uppblåsta kropp

en av många

med sina huvuden mot stranden

lemmar vajar som rön i selvattnet

bedövad vänder jag blicken mot den vik de ännu inte nått

i ett försök att undvika det fasansfulla

där möter mig tusen döda ögon

i en rymd där tårar inte förmår lämna ögonen

slits kroppen sönder utav sorg

outhärdliga stelnade blickar

fyllda av bön om upprättelse

otaliga tystade röster skriker mot min hudlöshet

skörtar rakbladsvass sorgen i oändliga strimlor

var finns den hjälp de ber mig om?

var finns den hjälp jag behöver?

hur fly minnet av tusen döda ögon?

jag stryker den dödas vita hår

och gråter osinligt hennes tårar

 

 

 

Jag ser dig, jag ser dig inte

7 oktober, 2015

sitter och tittar på en dam i åttioårsåldern

medan jag dricker mitt kaffe

hon går bland bokhyllorna men tittar inte på böckerna

hon är helt klädd i ljust rosa

en lång klänning

en kort kofta

jag tittar länge

fascineras

hon är så söt

så gammal

gräddbakelserosa

hon ser ut som en smårultig sagofé

när som helst kommer hon ta upp en strumpsticka

bibbidi bobbidi boo

 

istället blir hon sur på sin man

honom ser jag inte fast han står bredvid henne

sagotanten är utplånad

en sur gammal dam

klädd i grällt rosa

välter med sin vida, långa klänning böcker ur hyllorna

jag hänförs av hennes förvandling

över att se hennes janusansikte där

över en kopp kaffe

 

trettio minuter senare ser jag henne på Ica

då är hon en bland alla andra

jag ser henne inte när vi passerar varandra

för då letar jag efter äpplen till min dotter

 

 

En glimt av friheten

7 oktober, 2015

fullblodet virvlar upp den karga jorden

kanske den som jag längtar efter frihet

känna vidderna under sina hovar

minnen hans gener bär

den odefinierbara frihetheten

någonstans kan stängslet ta slut

någonstans är vi obundna

sandkornen är skriften om tystnaden

för ett ögonblick byter vi skepnad

horisonten skälver för min eviga blick

vinden lyfter drakörtsdoft

mitt blod sjuder av längtan

i längtan rister min kropp

jag går vidare mellan hagarna

mellan tider att passa

tågets signal klyver förenade sinnen itu

bakom min rygg betar hingsten omedveten

om vidderna vi saknar

 

 

 

Rosendagg

3 oktober, 2015

Bild Moniqa Klintestrand Öberg

 

rosendagg

en sommars sista tårar

stolt hon dem varsamt bär

ömt

emot sitt bröst bevara alla minnen däri

schh

var och en minns en kyss

en längtan

en rodnad utav glädje

var och en en dröm

om kroppar dansande i nattlig värme

stilla

andas i höstens gryning

lik försiktigt som hon dem bär

 

 

Eko

2 oktober, 2015

rösten är gråttjock men ändå stadig

jag lyssnar

håller andan

drar djupa andetag

jag talar och lyssnar

äcklet blandas med sorgen

som flytande, stinkande cigarettfimpar i en gammal rödbetsburk

jag vill borsta bort stora delar av mitt liv

med stålborste

inte prata mera om hur ont det gör

det gör ont att vara felpräglad

som en vilsen ankunge som lärt sig följa sulan på en skitig stövel

rösten talar och talar och talar

vibrerar i min kropp

allt det där jag vill amputera bort

fula minnen

likt varbölder i min själ

tar upp utrymmet för det goda

för det förväntansfulla

hoppet

jag vill klara av att se beiga herrbyxor utan att kväljas

ni hör ju!

något så odramatiskt som män klädda i en viss färg

jag ser dig och jag förbereder mig genast för strid

för du kan inte vara så trevlig som du verkar

jag hör vad du säger parallellt med den inre röstens varningar

felpräglad

katastrofberedd

det är det rösten pratar om

hur jag blev sådan

TYYYYYYYST!

det måste någon gång vara slutpratat

men inte nu

för nu

nu ska jag gå från punkt A

jag föds

till punkt B

nu

lugnt och sammanhängande

jag får inte hoppa från sju år till 22

jag får inte undanhålla en enda vidrig böld i mitt liv

men jag är så trött på att höra min röst berätta

 

 

http://poesipodden.madewithopinion.com/eko/

 

Oberörda verk

27 september, 2015

jag köpte inte boken med osprättade sidor

där i antikvariatets hyllor

nu sitter jag här och sörjer sidor som aldrig blivit lästa

ord som aldrig blev viktiga för den tidigare ägaren

de kunde ha fått sin revansch till slut

75 år efter sin utgivning

de kunde ha blivit sprättade nu

här, i mitt vardagsrum

och lästa

så gärna vill jag se mina ord i tryck

känna tyngden av mina verk i en bok i min hand

men tänk om någon år 2090 finner den på en hylla i ett antikvariat

oläst

oberörd

och inte köper den

ens då

 

 

 

http://poesipodden.madewithopinion.com/oberorda-verk/

 

Ingen stor sak

27 september, 2015

 

i spegeln bestämmer sig en ledsen kvinna

att bara säga att allt är bra

jag gör drama av allt

säger han

jag kapitulerar mer och mer

tänker jag

det är som mina små rum fyllts

av skrymmande rokoko från en svunnen tid

mitt kontrollerade kaos har jag tappat kontrollen över

jag är för känslig

säger han

jag känner mig känslofrusen

tänker jag

jag undrar om han förstår innebörden av det

tänker jag

och smeker hans rygg tills han somnar

av skammen att känna hjärtat krympa

goda människor krymper inte sina hjärtan

undrar om det kastanjestort nu

och undrar när det blir ett pepparkorn

tänker jag och gör en stor sak av den

kärleken

respekten

hur visar vi varandra respekt?

genom ärlighet

jag står inte ut med att du gör en stor sak av allt

sa du

ärligt

men respektfullt?

jag känner mig överkörd av ditt ego

sa inte jag

oärlig?

kanske, men av respekt

nu tiger jag om de stora sakerna

så du ska stå ut

och en dag är mitt hjärta ett maskrosfrö

som blåser bort

växer upp någon annanstans

blommar igen

kanske ensam

för att inte göra sån stor sak

av kärleken

 

 

Stackars pappa

25 september, 2015

 

Jag byter ut orden

en alkoholist kan och vara en nykterist

hen kan sprida så mycket utan sprit

utav alkohol blir vi kvinnor den onda

vi känsliga

vi dramaqueens

vi våp som gör en stor grej av …

välj valfritt ämne

förslagsvis så vårt intellekt lyfts bort

vår manipulativa ondska lyfts fram…

men mönster har etablerat sig hos andra män

alkoholen är inte den gemensamma nämnaren

jag tror att den psykopatiska dragningen

den bottnar inte allltid i flaskdjup

det är flyendet som måste motiveras

av att kvinna driver honom till det

driver honom att supa till

driver honom att tvinga henne till sex så hon får lite kuk

eller så driver han sin onda kvinna mot själslig ruin

bara genom oprovocerade slå

spottningar i hennes ansikte

för hon är så helvetiskt besvärlig

kvinnan

aldrig förstår hon hans behov

hans behov att få känna lite frihet

om maran inte lyder

då väcker man barnen

berättar för dem att mamma är en kall och kärlekslös hynda

Han berättar för nyvakna oförstående barn

om hur ohyggligt han lider av mammas skoningslösa kyla

”Kolla på henne, hon gråter inte, men jag, er far, gråter.”

stackars pappa, gråter

stackars pappa, du har det allra värst

stackars pappa, de som inte förstår dig

räds dig

dig, du som inte tänker göra en fluga förnär

bara kärringen ger sig någon gång

den kalla slynan du dras med

Du

Du

ska inte få en enda tår av mig

jag gråter inte över dig

för dig

Jag

Jag

jag samlar kraft och planerar mitt försvinnande

ut ur ditt liv

så du och dina vänner kan nicka och säga

jag sa ju det

hon var en egoistisk jävel

Inte konstigt jag behövde dricka

slå

plåga henne

 

tur alla är lika jävliga

så du slipper sluta

Gud förbjude att du då skulle inse att det hela tiden var dig

det var fel på

 

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 30 andra följare