Samma andas

han gjorde henne fullkomligt trygg

i en tillvaro av ingen trygghet alls

såg med tårade ögon kärleken

hans hand lämnat kvar på hennes hud

munnen talade sitt tysta språk

kärlekssargade läppar log

brännande rodnade hennes kind

av orden han etsat fast med sin blick

 

vred sina handleder ännu bundna av att ägts

svalde sista droppen kärlek han lämnat i gåva

ingen hade älskat henne så

ingen hade hon givit hela sig

hon bad honom använda henne

han gav

 

öppnade sina munnar nära varandras

själar bytte plats för ett ögonblick

återvände sedan

i visshet om den andres sanna natur

väl i tryggheten ägde och ägdes de i lusten

den trygga otryggheten.