Jag bingeade Babel igår. Det är en del säsonger av Babel jag undanhållit min misslyckade själ nu . Min kompis tror inte jag kan debutera med min poesi, när vi diskuterar mina planer på att i år, i år ska jag fanimej bli publicerad. Hon tycker jag ska satsa på något annat, en novell, eller nåt. Varför ska inte jag kunna debutera som poet, tänker jag. Den korrekta frågan måste vara; varför kan Jon Fosse få Nobelpriset i litteratur? Nu är det inte så att jag hatar det han skriver. Tycker jag att det är genialt? Jag vet inte vad jag ska svara på den frågan. Jag förstår hans rytm. Jag finner den intressant och, jag känner hur konventionen måste slå volter. Men vad jag mest av allt inser är att vem som helst eller, vilken text som helst, kan bli hyllad. Tur måste man ha. Så nu ber jag turen om hjälp. Om ”sa han”, ”sa hon” kan få Nobels litteraturpris, så kan ju ”jag”, ”jag”, ”jag”.
Någon sa, att det är skönt att världen får se att Norge inte bara har kriminalförfattare. Jag slår vad om att inte många vanliga norrmän älskar Jon Fosse. Han är inte det lättaste att läsa. Jag kan stundvis känna hur hjärncellerna är i direkt anslutning till hårrötterna, när jag läser honom. Någon annan sa, att det norrländska arvet i henne var det hon kände i Fosses sätt att skriva. ”Fan”, tänker jag, ”vad fan”? Är det det som gör att jag trots allt drivs in i texten? Mitt ursprung förstår det mitt intellekt fäktas mot likt Don Quijote fäktades mot väderkvarnarna?
Nu är det ju den svenska intellektuella eliten som valt honom. Hur är det möjligt? Har de alla norrländska rötter? Ibland, ganska ofta, undrar jag hur många, så kallade intellektuella, som låtsas att de förstår. Självklart förstår de, jag förstår ju och berör gör han, men om det är på ett positivt sätt, det vet jag inte. Suggestivt blir det. Detta malandet av ord. Hör ihop gör de förvisso, orden, men det känns lite som att tvingas stå i dörren till en gammal stuga. Där ljuder tuberkuloshostan och klangen av en loska mot zinkbotten. Det enda som bryter det obehagliga ljudet av tigandet som råder. Det är gripande, sorgligt, armoderligt. Jag vill ganska omgående lämna den dörren, gå vidare. Det får jag inte. Säger han. Hela tiden. Säger han det. Om jag ändå försöker vrida mig ifrån, känner jag en mild, men bestämd, hand i ryggen som riktar min uppmärksamhet mot detta som är det förgångna. Så där står jag. Lyssnar. En stol skrapar mot ett golv. Någon reser sig mödosamt, gå mot kaminen. Rotar lite med kroken där i glöden, Lägger på en så pass liten pinne så det knappt värmer. Någon behaglig spisvärme finns inte i Fosses bok. Jag vill gå men nu är handen där som den bromskloss som hindrar mig att falla ur min betraktande position.
Plötsligt känns denna beröring erotisk. Medan stanken av smuts, svett och århundraden av umbäranden ligger som en unken trasa mot mina sinnen, glöder punkten där handen ligger mot min rygg. Människorna blir lite tydligare. Men tempot ändras inte. Hostningar, harklingar, snoranden, skrapande av trötta fötter och stolsben, allt pågår. Emedan jag känner mig mitt inne i en ekivok situation. Jag vill älska djuriskt och passionerat där och då. I smutsen. I det skrala ljuset från ett grått landskap utanför dörren bakom mig. Och jag blir förbannad. Jon Fosse förför med ren svartkonst. Jag luras njuta av, ingenting. Jag föreställer mig de aderton sitta där, runt sitt jävla bord. Gnider sig i hemlig upphetsning. Alla med Jon Fosses hand som en häxmästare, mässande. Ljudlöst. Som eterbedövade släpas vi in i hans berättande. In i varhärdar, in i fyllerus, in i våra anfäders skam och skuld. Trots att jag är arg, äcklad, så är jag också trollbunden. ”Den fan!”, tänker jag, om och om igen. Jag blir arg på världen. På orättvisan i allt, innan luften går ur mig och jag resingnerar. Jag måste acceptera detta obegripliga författarskap. Det är för sent för mig nu. Mig har han redan fått och jag har bara läst en enda bok. Jag bryr mig inte om resten skulle gå mig oberörd förbi. Jag vet att jag kommer jaga efter dem alla nu. Men kanske kan den insikten hjälpa mig i mitt författarskap. Få mig att inse att man kan ha alla fel och ändå ändå slutligen få alla rätt.
Jon Fosse, för dem som inte vet, skriver all text utan avbrott, utan punkter. Han kommaterar och avskiljer med tydliga ”sa han”, ”sa hon”. Han skriver romansviter så. Inte lätt att läsa, lättare att lyssna till, jag har gjort både ock. Och, för mig är det för sent. Han tar sig under skinnet med sina texter, det njutryser inom mig, mot min vilja. Jag lovar, mot min vilja.
Ytterligare ett tillägg, min liknelse vid den gamla ödsliga, skitiga stugan och dessa stackare som bor i den, den kommer inte från en scen ur den boken jag läste, (Sömnlös). Den förklarar bara hur jag upplevde det att bli indragen i hans bok. Jag är ingen kulturelit, jag är ingenting mer än en fattig författaraspirant. Opublicerad, förstås, jag tror ju alltid att det krävs perfektion. Jag är inte perfekt. Jon Fosse får mig att förstå att bryta mot alla lagar, upprepa sig, skippa punkter, vara vidrigt närstuderande, kan ge Nobelpris. Det är inte klokt, samtidigt som det är fullkomligt underbart. Hans författarskap beskrivs som ett som sparar på ord, inte målar så mycket, om jag förstår det rätt. Det säger en del om min egen palett, för mig målar han så enerverande tydligt, så att dofter och känslor tar över min kropp.
Skickat via Blogsy
ametysth.wordpress.com 