Mitt tomrum

i intethetens oändliga tomrum

vilar stillhetens andetag mot min hud

tystnad viskar stum mot min kind

jag vill stanna där i evigheten

beröras av den obegränsade helheten

lyssna till stämmor burna av vindar ingen känner

låta min ande upplösas för att falla

obemärkt kyssa livet farväl

virvla likt ett höstlöv mot dvalan

så klyvs tystnaden av verklighetens piskrapp

toner från livet jag sägs höra till

tomhetens väggar smälter i larmets masugn

motvilligt andas jag in nuet

stryker min hud med min hand

saknar evighetens tysta läppar mot min hals

kliver ur tomrummets trygga otrygghet

samlar mina tårade andetag

famlar mig in bland livet begränsande väggar

igen

 

Skickat via Blogsy

Etiketter: dikter, jag, längtan, leva, liv, poesi, smärta, sorg