I gryningen

tidens röda ljus

andas in dagens gryningsljus genom gardinens svarta spets

lägger handen på min mage

lever jag?

finns jag också idag?

min nattvarma hud

hör hjärtat dunka mot kudden

så jag lever

lever och längtar

lever och är ändå så död

sprider livets alla minnesblad i sängen

läser slumpmässigt om sorger

om stunder av tomhetens förlamning

så många gånger

så många gånger har jag mött ännu en ny dag och undrat varför

tänkt

”nu måste det väl ändå vara min tur?”

nu måste det väl vara min tur

i ljuset av en nyfödd dag söker jag tryggheten

en kärleksfylld smekning mot min kind

en hand att lägga min späda hand i

gömma mig där

gömma mig

tills det blir min tur

att leva

att dö

 

Etiketter: , , , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: