Öppnar munnen för att tala
kvävs av gråten som väller ur mitt bröst
Brukar alltid kunna andas
lyssna
vara klok mamma
Inte idag
Beredd att lämna allt
henne
mig själv
allt…
I hallen ligger mattorna odammade
nakna dammiga golv
kliver över dammsugarslangen
igen
igen
igen
Tackar vädergudarna
som inte hånar mig med solsken
betalar räkningar utan att tänka
“måste ha lite kvar”
Finns inget att rädda
inget att spara för
Aldrig varit så nära
så nära att falla
för allra sista gången.
ametysth.wordpress.com 
17 april, 2010 kl. 08:40 |
Denna gör ont att läsa för det är bilden av vardagen, av något som trots allt fungerat (att vara mamma, att ta hand om hemmet) som nu stannat, som en klocka som slutat ticka. Detta ”igen igen igen”, det är starkt. Jag tror att det som sker måste ske och jag tycker att du är modig och stark, men det är klart att det också är en väldig kris. Även om det inte riktigt funkar som vanligt att vara mamma mitt i smärtan vet du att du måste resa dig igen. Du kan tänka tanken på att falla en sista gång. Men du vet att du måste resa dig. För din dotters skull. (Eller hur? manar myndigt mamma mu …) Kram till dig du modiga.