Ett ögonblick

Ren rutin, du drog kortet, jag kollade siffrorna i apparaten, väntade på din kod, såg ut genom fönstret och visste knappt hur du såg ut. Du var bara en av alla andra, en av dem som skulle passera innan min dag var över, innan jag kunde dra in vedkärran, spolarvätskan, larma och låsa.

– Ja, jag kanske ska ta en lott också…
Jag såg på mitt finger, som precis tryckt ut och slutfört inköpet, hävde sucken inombords och såg upp, log vänligt.
– Ja, visst, vill du ha triss eller en tian?
Du log, såg rakt in i mina ögon och jag kände hur jag rodnade, kände mig överrumplad av ditt direkta leende. Ögonblicket frös fast och en evighet förflöt innan jag hörde ditt svar.
– En triss, eller två, jag tar två.

Nyckeln till lådan under kassan brukade trilskas, nu blev den ett berg att bestiga i sin omöjlighet. Jag fick gå ner på huk för att slutligen nyckeln skulle ligga i precis rätt läge för att lådan skulle gå dra ut. Fumligt drog jag av gummisnodden på en av de två buntarna och började plocka, slumpmässigt, ut två, innan det slog mig att du kanske ville dra dem själv. När jag sträckte fram en solfjäder av lotterna skakade du bara leende på huvudet.
– Nej, jag litar på dig, du har säkert turen med dig, välj du.
– Okej, då tar jag de här och hoppas du vinner stort, sa jag och försökte återfinna min invanda jargong vid kassan.
Du log, och mina ögon fastnade vid dina läppar, din underläpp såg varm och fyllig ut, överläppen hade en mjuk, välformad och manlig amorbåge. Åter var jag förhäxad, tiden borta.
– Ja, jag tar det på kortet också, sa du och väckte mig ur mina tankar, jag slet generat bort blicken från din mun och slog in lotterna i kassan så du kunde dra kortet.

Vi gjorde om samma procedur igen, som efter din tankning. Medan kvittot skrevs ut sneglade jag på dina händer, de såg mjuka ut, och jag vek in mina fingrar så nagelbanden inte skulle synas och förbannade olja och bensin som fick dem att spricka, oavsett hur noga jag var att smörja dem
När jag gav dig kvittot nuddade du min hand och du såg på mig, dina ögonbryn var vackert formade och lätt grånade. Du log, såg skälmskt in i mina ögon och gick, ut till din bil, och jag kände det som om jag gick sönder. Som om du aldrig skulle le mot mig igen, nu, när jag äntligen mött dig.

Etiketter:

Ett svar to “Ett ögonblick”

  1. moniqas Says:

    Jisses!!🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: