i min blick fann du
mitt hjärtas salar eldandar dansa
vid min mun mötte du
en flammande tunga som lekte mot din hud
av mina händer berördes du
som av tusen purpurfjärilar vingars smekning
du såg min själ blunda för glödens brunnar
vågade falla mot mina ögons djup
där blev vi ett med vår längtan
där var det vi en stund av livet
du ser mig och tror dig veta vem jag är
jag är bara så läsbar som jag väljer vara
som en öppen bok vars lösen är tillit
du hör mig och tror dig höra mig inom dig
jag ger dig mitt hjärta när jag ser en bit av ditt
som ett brusande hav av ord när du börjat lyssna
du följer mig och tror dig veta var jag går
jag låter dig se mina stigar när du låter mig vandra fri
som ett vidsträckt landskap om du finner genom snårig skog
du frågar mig och tror dig veta svaret
jag svarar när du vet vad du vill veta
som ett blottat hjärta om jag vill ha dig där
sätter min hand mot det smutsade glaset
i mitt genljudande hjärta sjunger det sin klagosång
låt natten göra oss heta
smeka oss rena från allt som inte är
låt tystnaden bära våra andetag i mörkret
kupa våra liv i varandras
berusande utmattad vill jag vila i din famn
följa doften av skratten vi delat
regnet randar fönstret för mina ögon
blandar sig i mina tårars brunn
sveper natten om min nakenhet
vill möta morgondaggen med ögons himmel
släpper min själ att älska dig
tung faller handen mot min tomma kropp
tom ekar hjärtats kalk i sprödhetens ljus
faller mot intethet själlös ner
kupa ditt liv om mitt
berusa mig hel igen
om du lyssnade
på allt jag inte säger
skulle du känna mina läppar mot din hals
om jag vågade
låta hjärtat andas
fick du sanningar i en smekning
om du förstod
skulle min ordlöshet tala
i varje handling
om du sträckte ut din hand
skulle jag lägga min i din
jag är bara tankehjärtats redskap
som plockar skärvor från ännu en krossad ruta
den vetter mot en värld jag bara anar
som ständigt slås i bitar samma ögonblick jag den finner
jag ser dansen försvinna i gryningsdimma
mot en rand
mot en horisont
som själsskuggor ur en finlemmad fantasi
jag ser på mina trötta händer
lyssnar till mitt hjärtas slag
känner bilder i mina höfter
och undrar
vad ser jag
vad känner jag
och varför
varför splittrar någon orden
så att jag blir dess finnarinna
det finns stunder jag inte vågar röra mig
för att inte kliva sönder ännu mer
jag andas och väntar in den stråle som ger mig led för led
som får min kropp att förstå
plockar upp en bild som vill synas
ett målat hjärtas innersta rop
en spegels memorerade dans
där står jag verklig mitt i en saga
som skriker, viskar, tecknar sin bild till mig
jag vill protestera
värja mig
hänvisa till min okunnighet
rörelser ber mig ordlägga varje våg
färger kräver sin verbala förankring
en doft ger mig block och penna
och jag
jag är bara redskapet
förvirrad med sönderskurna fötter
bland skärvor av en splittrad känslovärld
jag vill förstå vad ni vill mig
vad jag ska göra med alla era berättelser
jag vill förstå varför ni gick sönder
och varför jag ska laga er igen
där flyger blåvingen förbi mitt sinne
vid björkens stam där stannar jag
låter mina läppar möta de skira löven
mina lungor fylls av mättad sötma
mot ditt bröst vilar jag min panna
du ler och smeker ömt mitt hår
låter mig andas
andas ut allt tungt
tills mina bäckar åter glittrar av det klara stänken
du låter mig andas
genom dina andetag
tills mina vingar bär mig genom skogens ljus
i din hand möter jag min styrka
din smekning bär min kraft
på vågor av vind svävar jag med anden fri
i beröringens strålar lyser jag upp källor i mitt djup
ett leende fladdrar förbi
kysser mitt hjärta till skratt jag glömt
du får mig att andas
om jag bara minns att du finns
om jag bara målar mina drömmar
tills du står framför mig
det kanske såg ut som jag la mig platt för dig
medan vinden slet i mitt hår
jag lät dig bränna min hud till rodnad
medan min tunga skrev i eld allt den ville ha sagt
jag slickade ditt hjärta rent
etsade lusten in i ditt blod
våra kroppar smälte honungslent samman
till en evig längtansvirvel
stilla men i glödhet ton
viskar jag inom dig
stilla men tyst passion
längtar du efter mig
som det tunnaste spindelnät försökte jag beröra dig
lenaste månljus smeka din hud
obemärkt vid din sida trollbinda
jag lät vinden viska mitt hjärta för dig
vid spegelns vatten ser jag skräddaren dansa
lommen i tomhet ropa
blommans blad faller från mina händer
tårar glittrar som pärlor i nattens ljus
jag formar molnen till dina leenden
orkestrerar himmelsljuset till vår sång
så andas mitt hjärta ut i evigheten
till den dag någon läser orden
fångar tonen jag målade bara för dig
då är jag tåren i ett hav
brisen mot en kind
en tyst smekning fylld av en morgons dagg
slungad ut i evigheten
tänkte jag och vände mig istället bort
älska med mig
tanken svepte i mitt hår
rör vid mitt hjärta
snuddade vid mina fingrars blommor
flydde mina drömmar
ändå porlade min bäck av skratt
glödde mitt hjärta av längtan väckt
berördes mitt kropp av åtrå
kände jag och vände mig istället bort
en ensam stjärna log skälmskt åt mina tankar
vinden upprördes av min flykt
ja men kyss mig
tänkte jag och vände ryggen mot natthimlen
kyss mig då
försöker andas mig ur min kropp
ta över
flyta bort
i tiden vandrar min skugga
ensam
sträcker mina armar för att fånga den
famnar mig för att hålla den
faller samman av misslyckanden
försöker andas mig in min kropp
ta över
stå kvar
min spegelbild visar sanningen
ensam
lägger en hand mot min kind
torkar försiktigt mina tårar
håller ihop av ansvaret
försöker andas
förtrolla mig själ
förled mig in i beslöjande vackerhet
läk mig med din kraft
jag vill blunda och höra vattnet porla ur livskällor
lyssna drömma smaka
väck min kropp
smek mig ur min livsexil
kyss mig med ditt blods hetta
jag vill se och känna föreningen i våra lågor
känna brinna dansa
hela min ande
le mitt hjärta varmt
förför mig till branten av vår avgrund
jag vill andas dina dofter in i mina tomma lungor
finnas leva älska
det var länge sen mina kyssar blev använda
min kropp formades helt efter din
i trånga oupplysta gränder cirkulerar allt mitt liv
leken är tyst i försiktighet
vilsefaren bland stigar i skog jag ej känner
i oordnad ordning uppehåller verkligheten mig
vill leva och användas
ge av min eld
den är här
jag är här
alltid
dopar mitt sinne med drömmar
små små trådar att hålla mig fast vid
genom mina inre katakomber förlitar jag mig på irrblossen av orden
de du ristat i mitt hjärta
dina bomärken vid mina portar till tilliten
den har bara du och du förstår inte
jag är ingen karusell du behöver hålla i rörelse för kärleken
den är här
jag är här
alltid
precis där du lämnade mig
du kan inte fly den
inte heller jagas av den
lika säker som nattens mörker som omsluter oss
inte född ur stjärnljusens sken
flammar utan syre
jag ger dig sanningen om och om igen
den är här
jag är här
alltid
av jordens alla källors kraft väckte din hand mig
en droppe blod min magma att glödga
en kyss mina andetag att uppnå orkanstyrkor
du rörde mig när ingen såg
sa när ingen hörde
viskade i våra nätter
fann där inget hade funnits
nu står jag här skälvande med eld och stormars kraft
i tystnad
i tomhet
i blindhet
död och full av liv
en naturkatastrof utan universum att vibrera i
jag föll alla våningar för dina läppars ord
formades för dina händer mot min längtande hud
jag älskar dig som kvällshimlens rodnad
åtrår dig som öknen längtar efter regnet
en hägring i hopplösheten
eller en hoppets oas
mitt hjärtas värld ser inga gränser
himlen rodnar när jag faller och längtar
åtrån dansar med mina ängars älvor
bortom förnuftets verklighetsväggar lever min kärlek
till dig
till oss
kärleks tårar har etsats fast i mina fönsters glas
min sorg är längtan som ler i förälskelserus
som andas och skriver ditt namn i imman på mitt frostiga hjärta
som ler och fångar den salta gråten på min tunga
jag brinner när jag fryser
välver i min förlamning
extasen vilar i min döda kropp
blodet har stelnat i förtvivlad längtan
runda höfters smärta rider dina drömmar
en lustens mara född ur eldsslickad jord
kvävd famlar mina ådror efter blodet du fann i mig
i det svarta kolet faller vissnade blad av liv
en förmultnad skala av känslor
i askan som var jag
i gruset krossas mitt hjärta
varje andetag slukas av evigheten
sveps bort i vind mot slutgiltighet
ingen blir inget i alltet
så du kan dricka mig i källors vatten
andas mig utan att veta
men slippa minnas
inget tänka
jag bara fanns
lönnen vilar i gatljusets honungsken
nakna armar förgrenar sig ut ur ljuset
mot vemodets svarta himmel
där det mist sin kraft
försöker med slutna ögon minnas hur kärleken smakade
manar något skirt
varmt
något
tar tankarna i handen till kittlande rosenblad mot mina fötter
ljumma vindar som smeker ljuvt och milt
till darrande löv en sommarlen natt
blygsamma regn som får min kropp att skälva
läppar som återhållet väntar sin kyss
men jag älskar inte så
min redan brinnande hud älskar
som solen får björnlokans saft att bränna
min vind är en storm som välter tusenåriga ekar
jag bär vrål från vulkanens mitt
flodvågen som sköljer över hela världen
virvlar hudlöst ut honungsnatten
mot stjärnors oändliga rymd
drunknar naken för att andas
faller handlöst ner i lavas krater
dricker mig otörstig av dig
älskar mig långt bortom gatljusets honungssken
du sjöng, ”Nattens mjuka mörker sänker sig” och somnade
medan mörkret sakta faller till föga för gryningens ljus
ser jag lugnet ännu vila i dig
de sovande andetagen fyller orden du kommer ge mig idag
tankar leker sig fram i snillrika formationer i ditt inres himmelsrike
som molnen en sommardag
i dina ögon landar nattens alla stjärnor när dagen gryr
vid ditt sinnes lägereld blir jag varm av liv
jag fann att ingen tid finns
allt finns om och om igen
den boll jag kastar kommer alltid fram på samma plats
studsar genom slumpens tunnlar för att landa vid mina fötter
eoner är tidsormen som ringlar kring min kropp
varje fönster mot ekons fotavtryck är samma röster i omloppsbana
det obegripligt ogripbara är bara livstunnlar i vår synvilla av verkligheten
jag fann att livet är en ändlös gåta med alla svar
att jag överraskas av det förutsägbara
lever i ett repricerat facit av händelser
himlen är egentligen alltid blå när mina ögon skyms av årtusendens tårar
gråt återvunnen i oräkneliga led av sorg och glädje
som vattnet i varje droppe som kysser min kind
som varje kyss vi alla saknat på våra läppar
med mitt finger petar jag hål på verkligheten
ser den krackelerande ytan sakta spridas för mina ögon
plötsligt blir det fula vackert
kaos fylls av en svävande oordning
mitt i mitt skratt måste jag likt barnet försöka en gång till
och en gång till
tills hela världen vrider, brister, bänder sig till omöjligheten
vassa knivblad faller genom min tavla
förstenas i mosaiken av helt som fallit samman
som stilleben av perfektion i en trasig bild av världen
fragmenten av kvinnan som kanske är jag flyter förbi
hennes blå tårar bildar en flod vid mina fötter
en livets flod som inte formas av vattnets mjuka linjer
i glaskrossad kantighet ser jag mitt blod färga tiden
smeker ömt min skapelse för att andas en grynings guld
in i sammanfallandets frostgrå kyla
ljus och mörker älskar sig fram i en kompromiss
och jag är klar
min värld är i trasig perfektion
hel i alla sina skärvor av liv
i tårar vittrar det frusna hjärtat
sanningens eldsflugor lyser i natten
vågar inte längre lita på ord
på leenden
på trygghet
tystnaden bär skriken efter ro
jag har tagit fosterställning emot världen
jag vill födas
ta mitt första andetag
falla
fri
mina läppar solkysste dina andetag
mina fingrar flätades samman med ditt blod
längs din huds kärleksstigar min tunga lekte
det borde alltid vara så
i åtråns bränningar möttes våra ögon
våra kroppar bar sitt eget epicentra
vi levde sinnesrusande i våra dofters dimmor
det borde alltid vara så
ser mina nakna ben slingrade runt dina
min mun bär en ständig längtan efter din
med dig är jag eldens gudinna
det borde alltid vara så
du la dina händer på min rygg
du har vingar om du vågar tro
jag vågar inte falla
där finns ingenting
inga vingar som fångas av vinden
inga händer tar emot mig
ingen tröstar när jag slår mig
livet är alldeles för stort för mig att famna
för litet i mitt kosmos att finna
nycklarna svävar som planeter
i tyngdlöst ingenting av allt
ge mig vingar som bär i ljus och mörker
i alla rymder
i alla mina tankar
i hela mitt varandet
jag ser ledsna ögon och påklistrade leenden
blommande trädgårdar och fyllda kakfat
en perfekt fasad som dolde ett liv i skräck
stolta bilder på renoverade kök
som undkom raseriet med hårsmåner
till och med tingen fick slagen där de inte upptäcktes
jag ser en kvinna som gömde sig i ärvda manskläder
flykten i kroppen när en hand ligger om mig
sorgen i ögonen när jag ser på de små barnen
lögner som behövdes i ett liv av rädslor
poser och roligheter som teaterscener
jag minns inte namn på människor som passerat
känner inte igen ansikten som firade våra högtider
vackra platser är bortraderade ur mitt minne
i nuet ser jag i alla fall mig
i sorgen finns i alla fall jag
jag slänger mitt bagage på glömskans eld
går för att finna mera av mig själv
går för att vara jag
bara ibland
ganska ofta
vill jag vara blomman
som någon faller på knä för
varsamt och respektfullt älskar
bara ibland
ganska ofta
vill jag vara kärleken
någon inte kan hålla tillräckligt nära
utan att sprängas av känslor av lycka
bara ibland
ganska ofta
känner jag mig som en sommarvarm vind
där
men omärkbar
viktig och oviktig
ganska ofta
känner jag mig
bara som bara
medan änglarna dansar med mig i mitt kök
knackar djävlar på min port
trött lyfter jag mitt huvud
lyssnar knappt
öppnar inte mer än på glänt
med de står där
river med sina klor min dörr till igenkännlighet
påminner mig alltid om att jag inte får glömma
att hur mycket solen än leker mot min hud
så väntar de där på mig
ensamhetstårar smeker min amorbåge
säg törstar du mig?
din tungas spets slungade oss in i stormens öga
där vi slets sönder för att falla hela samman
allt du väckte
allt jag törstar
finns plötsligt där
i oredan runt min kropp
i min tomhet fyller den mig
hungern
törsten
livsgnistor i ett evigt mörker
ord kastade runt mina fötter
hopp i hopplöshetens ekande salar
jag är vilsen i skönaste skogar
min törst är som fönster i rummet döden
törstar du mig?
jag skulle vilja skrika
du är så vacker
men min mun är förseglad
pressad mot dina läppar
för att inte tala inför döva öron
vill du nå orden måste du borra
mitt hjärta med din tunga
väcka mig
jag finns där
där du lämnade mig
naken och lika hel
men tyst
för dig är jag tyst
i en skrikande tystnad
du skulle höra
hur tomma salars väggar för orden
från vägg till vägg
mitt i min tronsal står jag
och minns
ler
gråter
när jag ser passionens ekon färga väggarna
med mina händer målar jag med min tystnads skrik
förevigar oss
bevarar orden
för dig
håller det i mina händer
hjärtat
som ett nyfött barn
en fridlyst blomma
stannar i livet och ser
kärleken
där när jag ler mot den okända
för att inte ögonen ska avslöja djupet
dit ingen får följa med
där
med frusna händer kupade om den varma koppen
mojnar andetagen
minnen söker sig som en lekfull kyss i min nacke
om jag öppnar min mun förstår ingen
fri släpper jag min känsla
sorgen
rädslan
glädjen
att flyga i rymder jag inte ser
men låter mig leva i
tyst
ensam
men fri
kölden som inte längre fanns
ångade runt våra heta kroppar
vi älskade under himlar ingen sett
sprängde livets väggar av kontroll
med stålets otvetydiga skärpa
skar du bort alla mina ärr till perfektion
med rovdjurets hunger slukade du mig
tills jag var hel
du drack min själs alla tårar
till lidelsens kam
från kättjans djup till forsens rytande
föll vi ut i oändligheten
evighetsförenade
i eoners oskiljaktighet
där dansar vi lustens rytmiska toner
till vår dans
lapar ur våra livsbrunnars outsinliga sinnlighet
vi dricker våra hjärtans rena blod
i vår djuriskhets kärlek
i vårt renandes himmelseld
slickar våra tungor läppars håg
i vårt helvete finns vår himmel
tänk om fåglar slutar flyga
blommor förlorar sin doft
regnet faller bara när det behövs
om solen skiner på strikt givna dagar
jag förstår det inte
förstår inte händer som slutar smeka
leenden som vill men inte ler
känslor av ömhet som inte visas
ord av kärlek som dödas i tystnaden
min hand smeker mitt sovande barn
torkar hennes tårar när hon lekt för nära
följer i hjärtat hennes skratt när hon dansar balett
naken från toaletten
allt som är liv
blomman bryr sig inte om snön
falken seglar mot den blå himlen
regnet kysser mina tårade kinder
precis i rätt ögonblick
jag vill ta din hand och bränna dig
kyssa dig tills du tappar andan
älska dig tills du förlorar din kontroll
somnar av lugnet vid min kropp
istället blundar jag
flyger med falken i skyn
gråter med regnet
kysser mitt barn som sover
lever
och längtar
vill du andas i mina andetags rytmer
slickas av tungor i mitt inres eld
vågar du gråta vid min månes sjö av tårar
flyga högt inom min själstillvaros rymder
låta våra fingrars blommor smeka samma ängar i blom
stilla ser jag din ande resa sig i skydd av din natt
sväva i lustfyllda skyar bland mina himlar
dina läppar skvallrar i tystnaden om ditt hjärtas sårbarhet
jag kysser dig för att jag älskar
lever i din dröm om liv
andas
i våra hjärtans längtan
i ett enda andetag
gav du mig vingar som bar till hoppets klippa
skapad ur stoft jag varit
trasor jag rivits till
önskar du alltid stöttade mig
gav mig kraften att sträcka mina armar
finnas i helheten
se mina vingars bärkraft
för så är det inte
det finns stormar som kuvar mig ner
pressar mitt tårade hjärta mot jorden
kväser min andes hoppfullhet
det finns ljus som inte lyser för mig
där jag i glömskans blindhet dör
där vågor piskar mig mot våldets klippor
blås mina av tårar tunga vingedun
andas på mig
ge mig av din skapelses kraft
älska mig hel igen
ibland tänker jag att jag borde sluta lyssna
till alla orden
som fyller mig
samla mig
finna mig
besinna mig
allt är du
allt du är rädd för
allt jag vill
förstår inte
kraften
makten i orden
så faller jag rakt in i den virvel av känslor
tornadon av hjärtats röst
vilja
faller
svag
svag fallen ur naturens kraft
vid dina fötter
med en skadad fågels trötta bröst
varje gång
jag fallit
jag flämtar efter oss
törstar av längtans ökenvindar
förtvinar av tårars salt
så porlande ändå
denna flod
av lustens talan
händers längtan
hjärtat i mitt sköte
ibland tänker jag att jag borde sluta lyssna
försöker minnas
minnas spåren mina läppar följde på din kropp
tystnaden när tiden hade stannat
där, då när vi hade älskat
hur jag memorerade med mina fingrar
smekte ditt ansikte
kysste lätt när jag egentligen ville
när jag egentligen ville lekfullt nafsa
gränsla dig
locka dig till mera
jo, jag minns
minns allt vi sa
allt jag tänkte
varje linje kring dina ögon där du låg med slutna ögonlock
leendet
det där lilla nöjda runt dina läppar
jag minns alla orden och drömmarna
hur det kändes att le med hjärtat
vara förtrolig
mina läppar minns
min hud
min tunga
älskling jag glömmer ingenting
men egentligen vill
egentligen vill jag lekfullt nafsa
gränsla dig
locka dig
som om livet och hjärtat lekte
en gång till
jag
så känns det
jag vill kliva av
vill sträcka mig en hjälpande hand
ta hand om mig som jag vet jag vill
så
så vill jag att det ska vara
lugnt
fridfullt
handlingskraftigt inom mig
men istället vill jag bara kliva av
ge upp
skita i mig
livet
kampen mellan ilskan och sorgen
ibland måste jag bara gå
låta dem hållas
låtsas att jag lever
en stor själs alla drömmar bor i en alldeles för liten boning nu
så mörk
så inte ens med livsljuset i min hand ser jag framtiden
jag får inte kliva av
hur lockande det än är
men jag vill
ta mig i min hand
ge mig absolutionen
följa mig in i ett ljus
där allt känns lätt
i smekande dagg mot nattvarm hud
kysser du mig i gryningens gyllenljus
älskar i tystnadens sista stund
jag finns bara här
jag finns bara nu
likt nattens våta dräkt
dunstar mörkret för dagens ljus
vilar dold i det honungsmjuka
önskans dröm falnar skoningslöst i dunklets försvinnande
jag fanns bara där
jag fanns bara då
min kärleks lek en smekning mot din nacke
medan dagen söker svaren
vilar jag i din nattängs väta
medan du saknar våra andetag
andas jag för oss
bara här
bara nu
tyngdlösa var vi
du log och vattnet var salt
min hud bär drömmens alla känslor
jag vill inte väcka den
vaggar under min yta av liv
jag dricker dina tårar
låter dem finnas för alltid inom mig
om du hade älskat hade vi aldrig mötts
om du hade älskat mig hade du inte
ser du inte det?
ser du inte det svarta vattnet bakom oss?
kärleken som inte finns
jag vill vada med dig i mina kupade händer
varsamt sätta dig i det klara vattnet
långt från oss
långt från allt som är trasigt
med tårar ler jag när du älskar
vattnet är salt
men du älskar
väck mig inte när jag skonsamt försvinner
långt bortom ditt hjärtas horisont
du kysste mig
och min själ sprang rakt in i en vägg av stål
jag fyllde mina lungor av Ishavets kalla vatten
brände mig hudlös i den hetaste masugn
så blev allt stilla
liten och skör föddes jag i din famn
din hand skapade min kropp på sin väg
det skar i mina lungor när jag försiktigt
nyfött
andades mitt första andetag
jag fyllde ett hav av mina tårar
jag fyllde ett hav av mina tårar
bjuder dig till mitt mörkers hav
eoners ocean
låt vemodets nymfer dansa för dig
sinnnesförkroppsliga hemligheter
leende förföra
min sorg
min sanning
jag blir rädd när du säger att jag lever
att mitt mörker är mitt ljus
när mina sanningar byter skepnad
vill virvla bort
försvinnna
finna tillbaka till trygghetens djupt
där jag känner mina gravar
mina gömslen från livets rov
du säger att jag lever
jag ler och går sönder
blir hel
så hel som jag inte är
sträcker en hand ut i dimma
från skörheten sipprar blod
ut i det tomma intet
möter kärlek
möter skräck
möter den trasiga helheten
glödhet lystnad omsluter
den ständigt närvarande rädslan
livslängtande läppar drömmer sig bort
förskingrar bävans tunga moln
det är så kraften av gott alltid vinner
i kyssars minnen
jag vill alltid minnas
bäras av våra vågor av eldars lust
beröringars deltan översvämmar min hud
stjärnljusens alla strömmar vibrerar ännu i mig
lockar mina leklustssinnen
i dimmors dolda världar möter skörheten styrkan
trasiga andetag andas in helheten
blodfylld sanning etsad av kärlek och skräck
i mörkret ser jag mina händer stråla
av längtan
efter din hud att behagfullt smeka
tänk
tänk om jag fick väcka dig nu
kyssa dig varm in i dagen
min tunga smaka din
så ville jag det vore
din smekning skulle slukas av min kropp
sprida en arkipelag av leenden inom mig
öar byggda av kärlek
med dig ville jag stå bland piskande vågor
se stormar bedarra
vråla i rytande havsgudars raseri
i mörkret ser jag mina händer stråla
av längtan
tänk
tänk om jag fick väcka dig nu
vet du, jag kysser dig varje dag
min mun finner din när jag blundar
du sover
jag smeker ömt ditt hjärtas hemliga rum
bor jag där?
finns jag liksom du i mitt?
mina läppar vibrerar när du svävar in i mitt medvetande
sträcker sig som blomman mot solen
längtar
viskar tyst ”kyss mig”
flyg med mig mot kärleksrum
älska mig till tyngdlösa själars himmel
älskar du mig när du sover?
bortom förnuftet och förståndet?
jag kysser dig varje dag
när du sover
bor jag i ditt hjärta då?
naken bara för dig
alltid
du förstår inte min evighet
det rum i mitt hjärta
där våra ord alla samlats
där vi är vi i all sin sanning
när du vänder mig din rygg
skriker mitt hjärta ännu högre
klarare blir alla bilder
verkligare min kärlek
tigrinnan river med sina klor
slickar sin doft mot din kropp
vi är kampen
eldens dansare
rymdplasmans förkroppsliga ljus
jag vill slita dig i stora stycken
tills du är hel i mig
svälja all din sav mig otörstig
du förstår inte min evighet
att jag är naket bara din
min kropps ande krymper
för varje kyss jag inte får
jag längtar mig ihålig
sörjer mig tom
motar drömmar om mina läppar mot dina
lystnadsryser av dina minnen mot min hud
jag skjuter trånad från mitt väsen
nonchalerar blodet som vill rusa
mot ljuset du fyller mig med
genom att bara existera
jag bär solglasögon med mörkaste glas
stirrar mig blind mot verkligheten
smakar försiktigt på erinringens sinande källåder
förväntar mig vakna till ingenting
daggen av dig på min tunga
fyllde min själs ocean med liv
liv i hoppets enda droppe
tillitens rara fulländning
innanför hjärtats tunga portar
slickade rädslan mig ren med sin eld
förlät mig i heta lågors skrik
du förlät mig
gav mig rätten att andas
gav mig kraften att älska
fyllde bägaren med ditt elixir
älskade mig
älskade
en naken kropp möter havets smekning
skonar den lena huden mot hårdhets bränningar
din tunga slickar mina sår rena
läker mig med din hetta
ur kättjekälla springer åtrå
som djupens magiska pärlor
glittrar vår hud i vågors skum
havsgudens läppar rör vid mitt namn
jag följer dig i virvlars dans
i förvildande lätthet mellan vakenvärldar
mina läppar smeker dina fingrars blommor
kysser dina höfter redo att mötas i våldvilda vågor
med all min trolldom väver jag dina sinnen
i förförelsens daggfyllda nät
glänser vår kärlekssav
glittrar i kapp med lystnadens skratt
en naken kropp vilar i bedarrande havsrand
min tunga leker mot din mojnande hud
i källor av hågnadens djupaste brunnar
vaggar vi hela i daggen
hoten har krossat min strupe
punkterat mina lungor
slagen har färgat min själ
vilken färg har rädslan?
jag är broderad av stygn som ingen ser
ärrad till oigenkännlighet
men jag är här
gömmer mig i lotusens krona
baddar mina sår i tårblandad dagg
jag är här
inte död
inte återuppstånden
men trots allt
jag vill inte hämnas
jag vill le tills du försvinner
bränns som vampyren i solen
jag ska bara minnas hur man gör
lära mig att gå
igen
lära mig att tala
utan att kvävas av gråten
min kvast rör sig i vemod när jag sopar
renar mitt jag ännu en gång från smutsen
du lämnat på min bonings uppfart
jag är här
på något sätt
på något sätt ska jag sträcka mig
hitta stoltheten över att jag är jag
på vilket sätt vet jag
djupt inom mig
i mitt sega, ärrade hjärta
vet jag
ingen ska slå mig igen
försöker frigöra mig från min tunga sorgmantel
försöker se självhatet genom förnuftets ögon
förbi min våg av illamående
säg inte att jag är fin
ge mig inga komplimanger
det är det säkraste sättet att mista mig
jag är så rädd att mitt hjärta för evigt förfryser
rädd att gå sönder en gång för mycket
rädd för tomheten som spränger mig
min hud minns inte längre kärlek
mitt hjärta springer i panik om du ler mot mig
jag vill skaffa sertifikat på min pest
visa, ett kors att bära för att skydda dig
men så vill jag också leva utan rädsla
vill nypa mig och känna att jag lever
inte tro mina ögon
förstumma mig
i ingenstans är jag rädd för alla
ögonkontakten
leker levande och springer mot döden
vill släppa taget och snegla mot liv
tro
hoppas
våga vänner och le
ibland tror jag att jag är underbar
för att falla
somna om
jag är så rädd att behöva gråta igen
så jag inte vågar skratta
så rädd är jag
alla gånger jag inte ville
men inte heller vågade neka
alla gånger jag nekade
men sen fick ångra det
när du väckte barnen
det var ditt vapen
du sa att jag var besvärlig
och därför tvungen att slå
jag försökte vara till lags
allt för att skydda de små
idag är du offret
den jag har ödelagt
idag är jag psykopaten
och du har fått tillbaka din makt
Skickat via Blogsy