Knyter handen om orden

Andas tungt av längtan att släppa dem fria som sanningens fjärilar om våren

Varsamt lägger jag dem så på det vita arket

Andas försiktigt för att inget ska blåsa till orättas vetskap

Mina längtande fingerblommor smeker ärlighetens uttryck för allt du är för mig

Min vana trogen ler jag åt att många ord ligger där som samlarens dubbletter

Så flyter sorgen som den svarta ån in i mina ögon och översvämmar

Döljer, sköljer kärlekens saliga anletsdrag ur längtandets naiva hopp

Snabbt samlar rädslans händer ihop min sanning

Skygga blickar söker ovälkommen åsyn

Knyter handen om orden

Jag vill känna din tunga smaka på min morgonvarma hud

Din hand bestämt söka efter min hetta

Våra andetag stegras av lustens glöd

Jag vill känna våra kroppar magnetiskt dras samman

Min hals inställsamt av impuls blottlägga sig för dina läppar

Det mjuka hårdna av djuriskheten

Jag vill känna hur du äger mina cellers flöde

Förlora all uns av viljan till självkontroll

Berusas av våra dofters bedövande förening

Jag vill höra våra röster beslöjas av råheten

Höra alla de förbjudna orden

Frigöra våra hjärtans innersta sanning

Jag vill se rakt in i dina nakna ögons förlösande ögonblick

Känna vågor fortplanta sig i våra kroppar

Känna leende andetag mot min hals

Jag vill ha dig

Ägas av din vilja

Åtrå livet vi är

Rädd att förlora all den värdighet du gett mig.

Rädd att aldrig någonsin känna dig igen.

Rädd att mitt enda försök till att blotta min strupe ska leda till inget.

Jag dör om du aldrig väcker mig igen.

Min själ får gå i sin tomma boning som sakta förtvinar i livets menlöshet.

För ja, det finns inget meningsfullt om du inte låter mig dansa i lavans eld.

Mina skratt ekar mot hårda väggar.

I min pupill finns endast rådimmans fuktiga minnen av en kvinna som dansar i djurisk glädje över att brinna.

Som själslig starr bleknar synen bort och blir en overklig skröna.

Jag vill le mot min spegelbild när jag målar mina läppar för att jag vet vad de finns för.

Utan dig blir det aldrig såna leenden igen.

Utan dig är jag ett fegt och räddhågset djur.

Du gör mig vacker

tänker på dig när jag ser mig i spegeln

hur min mun blir kysst av dig

min hud smekt av dina händer

Du gör mig vacker

så ser jag skuggorna dra förbi mina ögon

hör igen hur du snabbt ändrar dig när du råkar säga

“jag älskar dig” till “jag älskar dina bröst”

smärtan, sorgen

jag ser den, som en tagg i min iris

sårad

jag vill säga dig hur mycket jag älskar dig

men vågar inte längre

så varför känner jag mig vacker tack vare dig

när kärlek är det enda vackra jag vet

jag vill inte veta mitt hungriga svar

jag vill inte släcka min kärlek

hör du

mina andetag väntar

ser små, små hungriga ögon på min hud

tråna dig

som hungriga fågelungar ser de på dig

viskar, ta på mig

din fingrars beröring förångas

här slutar jag för alltid att andas

lägg ditt knivblad mot min hals

jag är din

hör du

jag vill vakna, känna

något annat än skräck

jag vill leva, användas

till något annat än hat

stå över mig

begär mig

kräv mig

låt mig vara vid liv

använd mig, snälla, åtrå mig, väck mig

väck mig.

Kan inte andas utan dig i mitt liv.

likväl gör jag det

jag andas, jag pratar, jag leker människa.

känner man så, varje gång?

aldrig älskat så

kanske

kanske raderar man kärlekshårddisken

fast

det gör man inte, alla rädslor ligger som gömda kluster

när jag tänker på dig

ser dig för mitt inre

då sitter jag gränsle över dig

ler, retsamt och förföriskt

eller så bankar jag i barnslig ilska mot ditt bröst

gråter, lutar min panna mot dig och ber dig

“snälla, ta hand om mig”

och du stryker mig ömt över håret

fast helst

sitter jag med mina ben över dina

pillar dig lätt på halsen, slickar dig på örsnibben

och du skrattar och vältrar undan mig “schas kvinna!”

du gör mig hel

ja, det är en klyscha men det är sant

jag vågar vara arg, glad, retsam, kåt

och jag vågar gråta, du vet

jag vågar egentligen aldrig gråta

så jag vet

på riktigt

jag har aldrig älskat så

mina läppar mot din hals

jag dricker dina andetag

som daggen en sommarmorgon

mina ögon tåras av glädjen att få älska dig

mina tankar mot din hud

jag andas din värme

som dimman som döljer en horisont

skymmer du framtiden för oss

och jag gråter, ler, väntar

och jag vet inte mera,

vet inte hur mycket jag orkar leva

denna lilla lunga av kärlek

jag delar med dig

men jag lämnar dig aldrig

även om du inte ser mig

mina ord inte når dig

mina fingertoppar sträcker ut i tomma intet

Jag orkar älska dig

kanske inte andas

inte tåras

inte känna din doft

men jag lämnar dig aldrig

överrumplas av instinkten

likt klor river mina fingertoppar mot väggen

hälarna sparkar som om jag försökte kliva lite längre in

vinna över materian

din hand pressas runt min hals och din mun väser

nära, nära min

biter i min läpp

jag flämtar, känner varje cell väckas till åtrå

så ler du, släpper handen om min hals

smeker ner mellan mina bröst, kupar

så går du din väg

Du GÅR din väg!

den brutala näven håller om min strupe

ser mig blåtonas av syrebristen

ler åt mina krampaktiga läppars tysta, tysta skrik

så andas jag

minns din arm under min hals

fjäderlätta smekningar

sällsynta leenden

så andas jag lite till

känner greppet förlora sin styrka

kysser det du kysst i rituell högtidlighet

sträcker på mig och vågar

lite, lite till

När jag gav dig mitt hjärta visste jag inte

visste inte att det aldrig mera skulle återfås

om du så försökte banka tillbaka det in i mitt tomma bröst

kastade det efter mig

skrek, svor över att vara i besittning av det

Det hjälper inte min vän, jag visste inte

att den här gången gav jag bort det oåterkalleligt

i mig finns inget hopp kvar

inga känslor sjuder och pulserar längre

så länge du inte bär mitt hjärta med kärlek

Så om du hatar mig, ber mig gå

om din kärlek till mig förmultnar under snötäcket

om du hånar mig för min dumhet att älska

Då lämnar jag det hos dig och går min väg

mekaniskt leende mot min omvärld som inget vetat

Men om du älskar mig, så lever jag, bortom havet

utan någon begränsning alls

om du ömt kysser mitt hjärta god natt och låter det vila i din famn

Då lever jag i känslan, i hettan, i lidelsen och i tryggheten

även om du inte är här, där jag är.

blickar ut mot stormen genom skyddande fönsterglas

solen färgar min livsspegel varmt honungsgul

smeker långsamt huden

blundar, lägger huvudet mot minnet

av din hals, din hud, din doft

läpparna smakar förflutna hungerskyssar

blodet rusar som om du åter bet mig i elden

flyktigt sveper rädslan att förnimmelsen

en dag är den den enda jag har kvar

av din hals, din hud, din doft

tunga suckar

vill spela ut mitt drama

klaga

gnälla

söka bekräftelsens söta känsla

orden stirrar tomma

möter ej mitt sinne

lever

river

rispar inte naglar av åtrå mot min själ

sorgen går i loopar

fördummar förnuftet

förbannar

självkritiserar

längtar efter lavaströmmar av inspirationen

den finns där

finner bara inte orden

känner inte

hör inte

lever vakuumpackad i hjärtat

vågar inte leva i kärleken

i den djuriska längtan

dämpar

kväver

till tystnad eldar av viljan

att ha dig.

duktig flicka

gråter inte över det hon inte har

klok kvinna

ser med klara sinnen verkligheten

modig människa

vågar vara ensam i fruktlös längtan

för varje sparad tår gråter hjärtat floder

klokheten hugger sina vassa knivblad skoningslösa raviner

i hjärtats dal förblöder visheten

i hjärtats dal dör förmågan att våga älskas hel igen

men jag gråter inte

så du ser

Knivskarp ligger den där

blå möter blå

så tydligt

ögat ser sin sanning

vilar i den perfekta harmonin

och ingenting är sant

ingen linje rät

ingen färg den den är

ögat ser en lögn

vaggar i sin illusion av verklighet

tanken söker kompromissen

godtagbara visioner

hoppingivande möjligheter

där själ och hjärta förenas

pulserar

syresätter

ger livet sin färg

vit är buken

död och svullen

spricker av min rörelse

ut väller det lilla barn du en gång var

vid mina fötter krälar du blåögd, naiv, kärlekstörstande

ändå är jag rädd

rädd att dina huggormständer än en gång…

lismande leende når mitt förnuft

du har inte förändrats!

sakta reser du dig och ringlar hårt runt min kropp

stryper varje näringspuls jag äger

behöver bara andas ett enda andetag av sanning

så faller du

hårt

leta dig tillbaka till ditt svullna ormskinn!

Jag är fri

må du en dag också bli det.

då…

ord av kärleks eld

trombvirvlar av cellers gensvar

andas in varje ord

hänförd, hänryckt

vi

du och jag

samleken

kärleksspelet

spinnande crescendo av hetlavad lust

ringlar okontrollerbart in i den andres

liv, lem, lockelse

vi

du och jag

källans klara vatten

längtansklunkar

slickar törsten ren för nu

nu

stryker åter livet på plats

vi

du och jag

osannolika sanna

svep dina armar om min daggfrusna kropp

le mot min nacke

andas droppande fukt från trädens kronor

kyss mig

nakna fötter i gräset

minns nattens månljus ladda varje fiber i kärleks dans

älska mig

aldrig glömma omfamningens doft

våra andetag i den stulna tystnaden

alltid i mig

rädsla griper tystnaden

famlar utan vetskap

svävar trygg i tyngdlöst hopp

behöver inget veta

bara känna

behöver bara känna

vill ta den knutna handen i min

lösa dina vitnade knogar

så, låt dem falla

lyssna till skramlet

känn

trygghet i att de ligger sen

föra din hand mot min mun

kyssa varje fingertopp

långsamt lyssna till djupa andetag

lätta darrningar av försvinnande kamp

släpp

låt allt ske som sker

ser plötsligt att du åter håller hårt

blundande återkallar din kontroll

stryper

livets flöde som ville inom dig

du behöver inga nycklar

inga svar

inget facit

lev

fall

älska

våga

genom mörkret suckar hålögd sömnlöshet

utan heder ljuder längtans drag av känslor

kastar tärningen med hopp om rådigt utslag

låter tecknen tala utan klarhet om om

om om förnuftet är att stanna, klokt att gå?

bryter fastslagna beslut i varje omedveten sekund

ser lögnernas tungor kluvna vila i mina händer

likt Justitias dolda ögon stirrar jag blint och väger

för

och emot

rätt

eller fel

i ursinnets kraft kastas tvivlen mot havets rand

skammen upphör i ögonblick av omsluten våg

min hand faller lam mot låret som du smekt

stannar där i värmen av minnet

stannar där i längtan efter mera

stannar där och väntar

ännu en lång natt

är jag din

om du vill

fann ett ord, log vid tanken

anemi är blodbrist

hjärtat pumpar blodet ut i mina vener

mina ådror fylls i ständig ny ström

manar trolskt “stanna!”

stillar sedan min önskan

smeker min nakna arm i förståelse

envist sjuder min kropp av liv

dirigerat av mitt varma hjärta

ljungar kraftfullt “ge mig mera!”

en gång låg jag likt en sprucken asfaltsflisa

gråsvart och kladdig

överkörd allt för många gånger för att orka längre

du satte ner foten i farten

balanserade och sa “kom, jag tar hand om dig!”

ser blodet sjunga ännu av förvåning

ivrigt pulsera livsnöjt i skälmska flöden

av liv!

din hand rörde aldrig min hud

ändå skrek min existensrot “ja, ta mig!”

viskar stilla i mitt blodfyllda väsen

“ja, ta mig…”

mitt hjärta bär en eld

när jag gråter stelnar tårar likt lavadroppar

små, små korn av bly

klingar mot plåten jag hamrat runt min borg

försöker plocka upp en droppe

vill trä den på en tråd, bära den synlig

svedd mellan tummen och pekfingret

nya klirr mot min metalliska mur vid insikten

jag kan inte ens ta i mig själv!

smeker skuggan av en dröm

slickar i mig daggen av den osynliga nattens väta

andas samma fråga, om och om och om igen

söker svaret till avslutet, fortsättningen

vägskälet ropar på beslutet

välja kärlek? förnuftets väg?

andens dröm förenas i oförnuftets begär

hämningslöst faller jag i din viljas lag

smek mina tårars lycka med ditt leende

kan bara älskas, ägas, begäras

av dig

i ditt grepp faller mitt hjärta rätt

nästan alltid vet jag vad jag vill

nästan

alltid

är jag din

Nej, det är inte gulnat

bara grått

era blickar stirrar tomt in i linsen

så

er ska jag famna?

skapa liv ur?

Hur älskade ni varandra?

söker ömheten i era händer

arbetargrova stora kvinnohänder

könlös, känslolös, känslighet

vetskapen om allt ondska

övergrepp

formar orden till tvivelaktig kärlek

dödande förödande kärlek

tomma ögon bar fram liv

i spillror redan i sin vagga

föddes era avkommor

besudlade i gener?

Nej, inte jag

vill bara förstå hur

blev någon av oss

människor?

rädslan spänner mina käkar

höjer nacken i högmodslik posé

“du sårar inte mig”

orden klingar inte vassa

som var menat

spröd är viskningen

gör om, gör rätt

blundar samlar all min kraft

så ser jag dig

varför ler du så varmt?

du älskar det du ser

dina ögon ler från ditt inre

mina sköldar faller högljutt

rasar runt mina fötter

står på tå för dig och suktar!

inget

INGET

kan få mig att ge upp allt

allt är du

viskar darrande ynkligt naken

“du sårar mig”

tvåhandsfattar knivens skaft

blundar samlar modet

andas sista gången in

tunn rinner strimman

följer navelns linje

kittlar varm min hud

genom brosk och ben

bryter svett i pannan

mejslar fram min puls

klingar bladet emot golv

darrande händer sakta drar

ditt hjärta, ditt

här

håll det nu

andas ut

för handen genom håret, ser oberörd ut

väntar väntar väntar

en dag? någon gång? sen?

men inte nu

dagen går mot sitt slut, ännu en

ensam

längtar efter svar

besked!

en tidtabell, beräknad ankomst

då vårt liv rullar

går det?

finns den någonstans i kalkylerad framtid?

hatar ibland

älskar alltid

väntar väntar väntar

men ingen ankomst nu

av livet

unga mörka ögon når min själs tårvred

sitter på knä bredvid hans tomma kropp

handen mot hans blodfyllda tröja kyls

doften vältrar oangenäma vågor inom mig

livet har koagulerat, stelnat i oseendet

smeker ömt hans kalla kind där min tår landar

vill inte förstå

just nu

är du även mitt förlorade barn

vid min diskbänk hör jag det jag inte vill höra

det jag valde bort

förtäckt förnedring

synligare än knytnävars slag

tänker “20 år”

alltid vetat att ni var fel

alltid undrat

varför ni plågar varandra så

kanske kom ni att rättfärdiga

min egen oförmåga att utstå

nedsättande bemötanden

verbala knivhugg i solar plexus

någon skanderar lätta vägen

fan i båten som ska ros

trygghet är av godo

kärlek är en dröm

jag vill klättra i berg

ta mig fram i midjehög lera

råka bli överraskad av stormar

leva en dröm

må så vara att jag är en romantisk fåne

och ensam

otrygg

hellre drömmer jag än är vaken där ni är

viskar mig fram i ditt liv

hemlighetsvarelsen i ditt hjärta

ser i stilla rörelse dig gå din vardag genom

sträcker ut fåfängt önskefinger

når ej

spöklikt smälter min hand genom din kropp

framkallar spindelnätskänslan mot din hud

tätt intill dig blundar jag törstande efter kyssen

den du inte glömmer men ej ser

jag vill vara där, här, hos dig

se dig le när orden når ditt sinne

känna din hand greppa ömt om min

när helst jag berör dig

spontant kysser vi i livsrummet

små ögonblick av stillhet

säger god natt och låter kroppen smälta in i din

känna doften från din hud utan motstånd

säger god natt och låter kroppen svepas in

känner doften av nybäddad säng

säger god natt här

medan du är där

inte hos mig

min nakna axel bär längtan

kyss mig där mitt hjärta

ömhetstörstan skriker ut sin dröm

din varma hand mot min svank

vill känna mig liten, beskyddad

vila med lätt öppna läppar

sticka ut tungspetsen mot din hud

känna dig rysa i välbehagets krusning

din suck darra likt efterskalv

mot mitt hårfäste när du stilla kysser

pressa våra kroppar närmare mellan andetag

åtråns trevande undran utan tvekan

falla sakta i sammansmältning

lyftas av iver eldar tänt

tårars sälta blandas med kärleks sötma

leva nuet i evighetsögonblick

min nakna axel bär längtan

huttrar ensam i min dröm om närhet

minns varje kort minut vi fick

rädsla sliter stora stycken ur mitt kött

vill bara känna mig liten, beskyddad

följer visare mot gulnad mässingstavla

lyssnar, känner, andas

vår väntan

sen? när? om?

kommer du till mig sen?

exploderar vi då?

lever passionen vi lagrar nu?

frågorna landar likt hungerskramper ovanför min navel

svider som återhållna tårar i min hals

svettdroppar torkar i tid av dämpad hetta

här finns vi

lyssnar, känner, andas

varje tickande sekund av tid

nu, alltid, obestridlig!

kom till mig nu!

detonerar ögonblickligen!

lidelsen är osinlig i sin källa!

svaren svävar likt drömmens moln utanför min kontroll

torkar osynligt sorgflöde på min kind

sveper bedräglighetens tröstande täcke om

väntar länge

fullkomligt trygg

i tillvaro av ingen trygghet alls

log tårade ögon av kärleken

han givit hennes porlande hud

sargade läppars tystnad log i brännande rodnad

etsade ord med lekfullt isade blick

ännu bundna handleder vreds av att varit ägd

svalde sista droppen kärlek han lämnat

ingen hade älskat henne så

ingen hade hon givit hela sig

viskade “använd mig” mot hans läppar

öppnade munnar lät själar byta plats

återvända i extasens hetta av att ge och ges

i kärleken den trygga otryggheten

tänker

när sorgen griper mig

längtan

drar likt gnisslande band mot regnig räls

upplevde dig

en gång är alltid en gång

ser

lögnen i mitt hjärta

hånleendet

skakar sitt elaka ansikte

upplevde dig

en gång är ingen gång

vill

känna dig mot mig

din tyngd korta mina andetag

flämtningar av lyckan

uppleva dig

om och om och om igen

igen

förändrar ingenting

fyller mina kupade händer

sträcker dem mot dig

bara din gåva

från mig

kan tas emot av dig

böj dig och drick ur min glädje

endast du kan känna friskheten

i den  kärlekskalk jag ger dig

bara du kan dela

min sanning om oss

Här! Drick vårt liv!

vill våga visa

sårbarheten

vill våga vara

behövande

vill våga verka

kärlekstörstande

vill våga viska

“älska mig”

blundar och försöker minnas din blick när jag såg upp på dig

gråter och lyssnar till orden du sa

jag grät då också, av lycka och frigörelse

blundar och känner din hand i min nacke, böja mig bakåt

kyssa mig hårt men ömt i oändlig stund

suga tag i mina läppar och andas i mig, livgöra mig

blundar och känner dina händer kräva min kropps längtan

visa dig den kärlek jag längtat att få dela

smälta samman till en het eld av friad återhållenhet

blundar och minns varje cell du berört av min kropp

varje droppe av min hjärtekalk du druckit

och dina droppar du gav mig

blundar och minns oss i allt jag är nu

min kropp blir aldrig den samma

mitt hjärta är där, där du är

vår dröm blev sann

nu drömmer vi vidare

kan inte skriva längre

uttrycka i ord

i hjärtat bor tomheten

blinda händer längs kala väggar

famlande fingertoppar söker spår av liv

av känsla

finner släta tysta ytor som effektivt låter allt rinna av

är det där de ligger?

kring mina fötter?

böjer mig sakta ner

tårar faller i det grå damm som samlats

sorgsna suckar ekar ur oklara källor

upplöses i sälta av hjärtats dagg

vill älska hudlöst men mitt hjärta förhårdnar av ovissheten

vill ge allt utrymme men inte ge utan att fyllas åter

vill älska hudlöst men låser in orden i min rädsla för att älska

för mycket någon som inte vill älska mig

för dig, för oss

inga ord behövdes

men handling

min hud minns dina händer, min mun din

så öm, så ont, så kärleksfullt, så tomt

vill le vid varje ögonblicksminne

njuta av det lilla vi fick

vill tro på flera minuter i din famn

men

idag gråter mitt hjärta av kärlek till dig

spänner ögonen i mig

slår så näven i bordet

där ligger du

på sätt och vis

åh, mina andetag blir suktande

vill ha dig oavsett helvetet

sträcker bestämt ryggen

nu får det vara nog!

så, så finns du där

mitt hjärtas herre

mitt liv måste styras upp

riktas in på det som är och inte kansken

men du

du gör mig så lycklig

din förbannade skitstövel!

i en tillvaro av ingen trygghet alls

såg med tårade ögon kärleken

hans hand lämnat kvar på hennes hud

munnen talade sitt tysta språk

kärlekssargade läppar log

brännande rodnade hennes kind

av orden han etsat fast med sin blick

vred sina handleder ännu bundna av att ägts

svalde sista droppen kärlek han lämnat i gåva

ingen hade älskat henne så

ingen hade hon givit hela sig

hon bad honom använda henne

han gav

öppnade sina munnar nära varandras

själar bytte plats för ett ögonblick

återvände sedan

i visshet om den andres sanna natur

väl i tryggheten ägde och ägdes de i lusten

den trygga otryggheten.

månljusets väg i svarta vattnet

brännande kyla fyller lungorna

jag andas

andas, ler och vågar

allt eller inget, faller

omfamnas av kylans grepp

sekunder förflyter av förlamning

vilar så i lugnet som lägger sig

vaggar helt tryggt

kysser månen lekfullt, låter den smeka

den nakna kroppen

flyter tyngdlös, älskar sorglös

vilar, domnar, månstrålar tänder i kylan

spänner hela kroppen i uppvaknandet ur dvalan

tar med havet i uppstigningen

andas, ler och vågar

vågar vara förförisk för dig

ser hur du staplar ditt liv, linjer följer linjer, rätt ska vara rätt

din plötsliga fråga, “men du, hur mår du?”

förstår den inte, returnerar den, i tanken

du väntar inget svar, fyller min kaffekopp

slutar se din mun röra sig i obegriplighet

slutar följa dina linjer

vandrar in i eget djungelkaos, älskade omöjlighet

jag vill vara som jag, sårbar och ovetande

rädd och lycklig

jag vill inte vara som du, förutsägbar

“se”

kupar händer i skål

lyfter dem till beskådan men tomma

“se, så vackert”

gråter tyst, smeker hennes blick

trygghet som falnat för ömhet och sorg

“tänk att jag fångade månen”

lägger kinden ömt mot det osynliga

“mamma, jag går nu, hör du det?”

“mamma? vem är du?”

artig nickning till vårdande vakt

tröstande solkyss smeker trötta ögonlock

“såg du sol, mamma har tagit din syster, månen”

ville vara fri att vandra i månljusets sken

plocka stjärnor som smultron solvarma sommardagar

trä dem på silvervita trådar i nattskenets blånad

ville vara orädd att älska i berusning av nektar få förunnat

i tro förankrad i sanna hjärtan utan tvivel

trygg i hoppfullhetens självklara dans

ville höra hjärtat leva i andetag sprungna ur gemensam källa

hemlighetsfullt förenade i ögonblick av samförstånd

ville naken möta den glimmande kraften självklara lidelse

ville forma kroppen i helhet

lägga pannan mot den andres axel

vila smekande händer på hans höfter

ville älska kärleken utan molnens svepande skuggor

ständigt hotande att förinta de vackraste av känslor

varje ögonblicks sköra levnad

ville vara trygg

Natten sista kyss lämnade läppar

som ännu kände omättlig hunger

månen såg handen försöka hålla den kvar

i längtan som spreds i dimman

stod så i förundran över desperata tomheten

som intog hjärtat

spåren suddades ut i klyschor

sagda ärligt oärliga, oärligt ärliga?

frågor falnade likt aska

löstes upp till oigenkännlig glömska

ännu en dag i hoppets tecken var över

ännu en natt i tvivel låg naken i hennes säng

blundande återtogs kontroll av äktheten

livsådern som porlade i hans väg

drömmar omslöt dagen i omvandling

konverterade känslor i omedvetet jag

sträckte astrala viljelinor till hans hjärta

grep utan försiktighet sanningen

"Följ ditt hjärta, finn mig!"

ändå visste den starka övertygelsen

tiden ej var den rätta, än, någonsin?

"Följ ditt hjärta, finn oss!"

Om jag fångar ett moln, kysser det ömt

talar om att jag älskar det, som det är

lyfter mina händer mot skyn, kupade

och

kastar iväg det som de vore en fågel

som behöver hjälp att flyga

splittras det då i glädjepartiklar och blir sommar?

I klockors tickande och elementens brus känner hon tystnaden

månskäran mot den kvällsblå himlen ler  i den falnande dagens sken

den droppande kranens suggestiva rytm ger whiskyn sällskap

in i avslappning och lättnad

hennes dag är över när hon drar sin morgonrock om de solkyssta axlarna

stilla smöjer hon benen noggrant efter den varma duschen

barnet andas den lillas vackra andetag, hunden drömmer i sin korg

jagar sina bollar från dagen

tänker på många ord som sagts och ler vid dem som av en smekning

återtar ur minnet de vackraste, mest innerliga stunderna men också de hetaste

håren i nacken reser sig i glädje över känslan att vara älskad

vara den utvalda för den bäste

hon känner hans andetag när han inser att även hon besvarar kärleken

möter upp i hela sitt väsen det de båda önskar så, ska bli vardag dem emellan

tystnaden och känslan väcker leendet inom henne i dagdrömmandet

släcker alla lampor i huset

ser sig i spegeln vid kvällstoaletten, ett lugnt och rent ansikte ler mot henne

förstrött lutar hon sig framåt för att se närmare, smeker tankfullt sin halslinje

drar en lång längtanssuck och släcker även där, vandrar genom mörka rum

famlar efter dörrvredet till sovrummet

tystnaden ackompanjeras  av vinden utanför hennes månbelysta fönster

driver vågor av sömn in i hennes själsvila, mörkret smeker hennes sinnen till ro

drömlandet vävs in i känslolivet, skiraste skildringar skapar sinnlighet i mörkret

hon är lycklig

står, rak, blundar

ser min värld snurra, vågar tro ändå

kastar mig tanklöst ut i handling

löser upp knutar i hjärtan jag möter

tankar kliver över varandra i sin iver

tumult, upplopp, bekräftelsebehov

andas, ler, blundar

ser bilden av dig, hör ditt skratt

sträcker ut mina armar fångar dagar i buketter

lägger långsamt undan en och en

stryker min hand över dem, drar in doften

som nymanglade lakan, lena, till slut

andas, tänker, blundar

aldrig känt mig så trygg i vetskapen

det tomma hjärtats skål krymper då kärleken växer

fyller mig med leende känslor av tillhörighet

räknar inga dagar då de ligger spridda i eoner

litar på att räkneverket är påslaget för oss

andas, känner, blundar

kysser dig rysningsnära långt ifrån

när han tog hennes haka i sin hand

drog med tummen över hennes läppar

andades hon för första gången

när han lutade sig över hennes ansikte

mötte hennes läppar medan handen följde hennes rygg

kysste hon för första gången

när han lade henne ner i gräset

ännu pressad mot hennes pulserande kropp

ville hon för första gången

när han såg in i hennes ögon

förenade i vällustvågors gemensamhet

älskade hon för första gången

när de andades den andres dofter

lät extasen ebba ut under himlen

log de för första gången

jag tänker på dig

gryningen kittlar mina ögonlock

jag tänker på dig

sträcker mig den första vakna minuten

jag tänker på dig

reder ut mitt hår efter nattens drömmar

jag tänker på dig

ler mot mina nymålade läppars fantasier

jag tänker på dig

flammorna reflekteras i mina ögon

jag tänker på dig

mitt blod droppar mot den vita blomman

jag tänker på dig

det nyslagna gräset retar min näsa

jag tänker på dig

ser det kalla vattnet glittra förföriskt

jag tänker på dig

klär långsamt av mig för natten

jag tänker på dig

sömnen möter mig i andetagen

jag drömmer om dig

dag som natt

mitt hjärta hör, men vill inte höra

oron där du bor

orden sviker i känslokaoset

glömmer din hand, dina läppar

frammana känslan av inandningen när du tar i mig

att andas lust, reagera ögonblickssnabbt

på din beröring

nuddas av kronblad som smeker

min nakna hud, tungspets som leker

leker för att tända en redan brinnande eld

åtrån, smärtsam dans, skär orent likt rostigt järn

genom pansarhjärtat

glömde känna sältan droppa i det öppna såret

se infektionen sprida sig i huden

läppar krusas som stormens vågor innan födelsen

hörde ord som egna men av andra

sanna i stunden

minns dem lika flyktigt som doften av din hals

mina läppar mot din kind söker dina varma

utan att finna, vänder i dimma av inget

lägger igen sidor av minnen där orden vittrar sönder

för spröda för att bestå

drar fingret mot ytan som färgats av tvinandet

tåren blandar partiklar till blodsdroppar

evigt förankrade, outplånliga, blödande sanna

vill fånga en enda droppe

av det regn som faller

hålla den i min hand

tänka

den är du

Vad trodde du? Lugna gatan, bara en stund, sen är allt som vanligt?

jag ser yoghurtkladdiga barn, bara kroppar, sena nätter

och hatar, älskar, skriker inom mig “gå din väg!” och ångrar

“Gå inte, kom tillbaka”

Plötsligt omsluter mig lyckan, över att jag känner

hat, kärlek, ren skräck, het längtan

allt, på en gång, mellan syltfläckar och bubbelvatten

men så tystnaden, i själen, vetskapen

borta, inga överraskande samtal, ditt skratt i mitt öra

inga korkade kommentarer, som ger mig lust att hamra knytnävarna mot ditt bröst

kan inte hantera känslan, den flod av åtrå du väckt, vill inte heller

vill leva hudlöst, du flådde mig, drog mitt hjärta ur min kropp

log, inte helt vänligt, och slickade girigt på den pulserande muskeln

visade din makt

ja, du har den, jag ger dig den, förnyar kontraktet

men

orkar inte fånga dagen du inte finns

Saknar den, den där läppen

vill blunda och suga mig fast, känna smaken av blodet innan det brister

läpparna, naglarna, kropparna

som möts och stannar där, magnetiserade, för varandra

Ja, det var magi, ja, för fan, det VAR magi!

och är det, vi är det, saknar oss

blundar och kämpar, kämpar mot alla känslor av

ren, jävla panik

säg en plats, var som helst

jag blundar, kommer till dig, var som helst

vi behöver inga sidenlakan, inga gröna ängar

jag möter dig där du är

kommer till dig, lägger mina fingrar på dina läppar

formar mina till vår tystnad

“ssshyy, min vän, vi finns inte, var tyst”

ställer mig på tå och blundar

suger tag i den där läppen, känner smaken av ditt blod

innan det brister

i hjärtat tar orden slut, rädslan över

saknar kraften vi har, vi är magi.

Allt klokt är redan sagt

alla känslor dokumenterade

varenda själ vet hur det känns

inte ett ögonbryn lyfts

och ändå

vem fan vet hur just jag känner

hur just du känns

just ja…

men jag då?

JAG vill svära, skrika, hävda min rätt!

som jag inte har

nej…

alla ord är skrivna

alla känslor väl dokumenterade

jag hatar det

hatar

jag då?

fan

Jag har tappat en sug

så förvillande lik alla andras

kärlek

hat

sorg

saknad

nämnde jag

kärlek och sorg?

tvingar i mig näringsvärden

överlever

tvingar mig till aktivitet

livsavgörande

tvingar mig till ansvar

går

sådär

sova

kanske äta

träna

leka

sova

sova

jag hittar min sug

vad det lider

lider

förlösandet gjorde mig evigt befruktad

tänker, känner dig bo där

i mitt skötesliv, sakrala, hara

smeker huden som omsluter dig

nog har den blivit lenare?

mellan mina höfter

min hand vaggar

smeker, leker den glödande kraft

du väckt

din närhet inom mig

du i mitt hara

torgets rymd

den tomma festsalen

den ekande tystnaden

vill skrika ut ditt namn

vråla

“JAG ÄLSKAR JUST DIG… !”

så minns jag

du är min dröm

mitt innersta

min

fast inte

min

vill inte gråta över det jag inte har

vill älska

det lilla

lilla

jag har

min

fast inte

min

minnen kittlar sina lekfulla fjädrar

smittar mina läppar att le

böja blygt på nacken

som då

där

i min dröm

mitt innersta

min

fast inte

min

Jag vill skrika

“JAG ÄLSKAR JUST DIG… !”

och drömma

i mitt innersta

att du är

min

bara

min

mina egna

de där kloka

summa summarum

“det ordnar sig”

som smekningar

lugnande kindlena

fyllda av trygghet

“så vännen, jag älskar dig”

som omfamningar

som att bli liten

omhuldad i kärleksdoftande

bli kysst på huvudet

mina ord

de jag aldrig tvekar

komna ur mitt hjärta

som älskar i tyngdlös evighet

orden

“så fin du är”

“jag älskar dig”

“jag är din”

dom orden

försöker jag minnas

önskar

de var mina nu

önskar mig en tro

ett hopp

en strimma inombordsboende sol

fel att

önska mig förmågan att alltid orka

tvätta bort tungsinnet

sorgen som flödar över ur tusentårars källa

men är

det rätt att alltid hålla

tand för tunga

tolerera respektlöshetens kalla vind

vill ej

kvävas i mina egna tårar för nån annans skull

vrida dolken i mina inälvor med annans kraft

flämta till av smärta åsamkad av annans vassa tunga

vem ger

mig kraften att le även gråtyngda dagar

orka stegen när sorgebläcken väger mig emot

kämpa i orkaner av negativa flöden

jag själv

kryper längre och länger in i mitt skal

håller mig undan

orkar inte missförstås igen

orkar inte förklara

orkar inte en enda tår

ser

sorgset på mitt barn

“kom mamma, vi flyttar till Stockholm”

jag ler

genom diset av tårar

ångrar orden hon hört

ångrar beslut jag inte tagit

ångrar

mig

under den gamla jackan

dammig och med spindelns nät

där

där står jag och vinkar lite försynt

när du råkar leta nåt

någon gång

det är med ett märkligt lugn

jag inser att jag inget har

utom hoppet

kärleken

framtiden

men

vad som väntar där

i ovisshetens rum

vet jag inget

just idag

orkar jag med det

vill fånga den där lilla, lilla ryckningen

i din hand

som hejdar sig innan den smekt mig

vill pränta ner inandetaget

som jag anar

föranleder en svald känsla i ord

vill komma i närheten av att förmedla

den känslan av

närvaro som är så ogripbart påtaglig

om jag kunde det

skulle din hand aldrig tveka

inga ord förbli osagda

våra kroppar mötas

precis som det är meningen

svårt att andas

så sällan

ligger under ytan

uppspärrade ögon

spanar efter luftbubblor att svälja

en vacker handling

ett öppet ord

en tyst smekning

jag andas

direkt och girigt

vet inte när nästa tillfälle ges

vill kasta mig ner i soffan

be dig slå upp ett glas vin

se dig stryka mina fötter där i ditt knä

vill dra min hand genom håret

bli avbruten av att du fångar mina fingrar

flätar ihop dig med mig

vill ta några klunkar

se dig sedan ta glaset ifrån mig

böja dig över mig och ta mitt ansikte ömt i din hand

vill känna dina mjuka läppar

försiktigt kyssa mina stilla prövande

känna åtrån väckas genom vår läppberöring

vill maka min kropp till rätta

gränsla dina lår och lägga mitt ansikte mot din hals

sticka ut min tunga och smaka på dig

vill sitta så tyst och blunda

känna dina händer fasta mot min rygg

känna tryggheten sprida sig genom tyget in i min kropp

så vill

jag leva

med dig

Flög

stolt sträcktes varje sena ut

andens vingar svepte

självsäker lov

över ditt hjärta

hovrade

bidade tid

Kan näbbar le?

Vände ögat

vinklade tveksamt

närskådade varje fibers

muskelbunden rörelse

i ditt språk

avkodade möjlig otydlighet

axlars återhållenhet

Kan fåglar gråta?

Anslöt på nytt vingspann

full av tilltro

längtans tillit

så mycken längtan

hjärtats eviga tickande

ömhetstänkande kraftstyrd

landar gracilt

Kan vingar bära?

I dimmors dans

kylan obarmhärtig

biter små

små

huggande tänder

rakt i mitt hjärta

Fladdrar mellan hopp

och bottenlös förtvivlan

ser ljuvhet

kärlighet

närhet

hopplös tomhet

Min själ är ett stycke musik

tonstegens alla lägen

drillande vackerljuv

dovstämd dödsklang

vågar älska

i alla

rytmer och tonarter

Vågar älska

vågar gräla

vågar

vågar

hoppas

på

oss.

Pannan mot det svala glaset

handen krampar om

rullar det

samlar kaoset

Djupa andetag i tystnaden

blicken ut i tomhet

skådar ut

känslosöker själ

Sträcker kroppen i andetaget

axlar faller i viloläge

känner dig

inom mig

Varje tyngd vi bär i hjärtat

uppvägs i stjärnors antal

kärleks lisa

du skänker mig

Ni vet

den där skruven

eller

pluggen

som blir över

när IKEA-möbeln är klar?

Det är jag

Ingen slänger mig

jag kan

va bra

att ha,

eller?

Du undrar säkert

vem du är

vem som får min lågas varje tanke

du undrar säkert

finns du här

lever du i en sannings verklighet

du undrar säkert

om orden bär

har de relevans de som skrivits

du undrar säkert

vem du är

men jag vet!

Med berått mod

har jag sovit bort halva dagen

skitit i att äta

rört mig minimalt

Med klar tendens till omognad

har jag ägnat mig åt ömkan

tärt på mitt palats

hatat varje spegelglimt

Med ansträngd självtygelse

reser jag mig försiktigt upp

borstar bort emotionella dammkorn

stirrar stint i mina ögon

Med vuxet ansvar

inser jag sakta min egen roll

andas djupt för bara mig själv

åtminstone en liten stund till.

som att se

isfläcken

ändå halka

som att höra

smällen

ändå krocka

som att älska

tydligt

ändå såra

förbannat

så allt

kan bli

fel!

med njutning

lägger jag orden

i en vackert formad våg

framför mig

ser leende

hur de frustrerar

denna ovetandes kramp av nyfikenhet

som svansen

himlakomet

finns läpparna

bor någon i hjärtats mitt

bär någon nyckeln till åtrån

frågors kliande

roas av

outtalade frågor

förnöjd i känslovågors dyningar

smeksamt eggande

maktkänslans fullhet

övertagets njutning

tonårsfnissar utan eftertankens samvetsslöja

min kärlek

förborgad i orden

i huden

i mitt hjärta

natten smyger sig nära

böjer nacken lätt

blottar den

blundar

önskan så fullkomlig het

närmar sig rovdjursliknande

dina läppar

kysser

rysning i tankars banor

levande stark fantasi

njuter hud

närhet

sträcker sinnes nyktra närvaro

minns ensamhetens tystnad

stryker hand

tröstar

Lutar snabbt framåt

du öppnar din mun

andas girigt din utandning

smackar

låter rulla inom mig

nöjd

för stunden

trygg

livet finns i alltid

kroppar menade för varandra

när?

sen

andas

trygga lungor i vetande

händer tränar inför mötet

när?

sen

njuter

huden lever i förnimmelsen

häves i cellers färdighet

när?

snart

snart

snart

nu…

din.

en dag

besitter

näromslutna lår

en dag

ögonfäster

vibrerande ögonblick

en dag

klöser

extasens klor

en dag

rives

alla murar

en dag

finner

vi varandra

ler och lyssnar

vara här

nu

leker och ser

finns alltid

tillhanda

ändå

i ett rum

där bor ständigt

du

i blommans trygga nyans

vila mina känslor

räddas dagen till slut

lägger rädslan framför mig

vecklar ut dess fulhet

finner tonen av hoppet

om hundra år

kommer jag älska dig

finns ett glas öl

en rutig skjorta

en perfekt näsa

i min säng

finns en snart kysst mun

en hand som alldeles strax tar i mig

en kind som ligger mot min

i nästa stund

allt sker om och om igen

munnen kysser

mig

handen tar

vad den vill ha

kinden

åh den kinden

din näsa mot min

i min säng

där finns

du

försöker se i eoner

blicka bortom synbart

försöker finna hoppet

le mot framtid

mitt hjärta är av envishet bepansrat

slår kroppen blodig i vetskapen

dunkar ständigt i marken

brutna meningar över hav

behöver vila från passionen

sopa ihop mig medvetsfullt

gnugga tårars grus ur ögonen

läka blödande revor i mitt kött

måste vila min längtan

lägga hjärtat i en vacker skål

se det ömhetspulsera drivkraftigt

vallörtsomlägga sårväggars kanter

ge dig skålen att se nära

se mitt hjärta leva för din närhet

be dig innerligt

snälla, bekräfta mig

om mina ord inte berör

om jag anses onödigt djup

om sanningar skapas ur mina ord

om rykten sprids om mig

om jantelagen svettas blod i min väg

om hånet skummar runt din mun

om jag kallas för drama queen

du

det skiter jag fullkomligt i

jag är en bäck

lägg där en blomma

jag bär den mot havet

jag är en å

fäll där en tår

jag låter den dunsta mot skyn

jag är ett flöde

lägg där en stor sten

och jag upphör att hjälpa dig

leriga händer

vi såg

alla såg vi

dikeskantens rader

samma skit

sorgkantade nagelband

suckade lungtrötta

gjorde vi

alla gjorde det

armhålsdjup lera

av vardag

orimlighetshetsens gyttja

magasinen tronade

polerad betongskivas fasad

INREDNINGSRÄTT

tomögda log vi

log mot varandra

alla gjorde vi

Varför lever vi inte som vi vill leva?

Varför lever vi åt andra?

Varför

lever

vi?

Än en gång

satt jag där

bad gudarna ge mig svaren

hoppet ge mig rätt

“låt henne gå!”

skrek hjärtat

“säg honom sanningen!”

hotade egot

än en gång

blev jag tom

bad gudarna dra

dit pepparn växer

Jag vet

får inget säga

jag vet

hur ont det gör

jag vet

att världen rasar

jag vet

när kärlek dör

vibrerar min kropp

bröstet följer rörelsen

Livet ler i varje cell!

livsskriket rusar genom kroppen

river vårfloden av glädje

smältvattenskänslan forsar

jag lever!

vara

din…

I mötet log hon

tog en hand

sände värme

Hon lyssnade

deltog i medkänsla

fanns där

I gråten smekte hon

höll en skakande axel

torkade tår

I sin ensamhet

såg hon tvetydigheten

svår att tolka

varje leende

minut att lyssna

smekning till tröst

ville hon ge

honom

den specielle

fnissar

underbara löjliga är vi

ser

pillar lite

drömmande

svårt att släppa

suckar

underbara längtan bär vi

ler

önskar hett

åtråstyrda

dånar i blodet

sjunger dovt i huvudet

hon sliter håret

river naglarna hårt mot sin hals

lutar tunga tankar i sin hand

blyga leenden

river känslor likt floder raserar

eldar ödelägger och återväcker

stormar lyfter allt liv

stormar dödar allt hopp

i ögat är tystnaden

dimmig horisont möter

fuktig kropp

glittrande miljoner leenden

färdas oenhetlighetens väg

balanserar trevande

molnad himmel skymmer

de sista strålars blänk

ögat blickar molnen

förföriskt lugn

svedda ljud

kropp möter hav

min kropp

mitt hav

leendets avtryck

ser din mun

dina ögons längtan

suckar sveper

i min kropp

mina ögons hopp

lyckorus dövar tvivel

river floder

lustars lavaström

sökande blick

smeker tom skärm

flödeshistoriken etsar

meningssökande

ödesbunden längtan

vår tid kommer

ögonen smekte ömt

den upptagne minen

handen i hejdad rörelse

önskad smekning

föll ner

Log

läppar rördes varmt

minnesmötte hans

fingertoppen mjukt lekande

önskad kyss

vibrerade hett

Lovade

varje leende

laddade läppars längtan

önskan i åtrå

är dina

Fann

evig otid

nedslagen hungerslängtan

enkel vilja

möttes osedd

Lagom är bäst

lagom gott

lagom trevlig

lagom snygg

lagom i farten

och om i farten så gnor vi lagom i våra hem

lagom får inte för sig saker

lagom backar

resignerar lagom blygsamt

lagom klättrar inte i träd

lagom tar lagom mycket plats

lagom ler lagom mycket och sticker inte ut i onödan

för att bibehålla lagom styrka

tar lagom långa promenader

på en timme i lagom fart

äter lagom mycket

och smusslar med det som inte ryms inom lagoms ramar

om lagom går på gym tar hon lagom mycket vikter

lagom lyssnar på musik i lagom rytm

lagom dansar lagom snyggt

lagom är rädd för för mycket

vickar lagom på baken

om lagom dricker lagom lite

lagom får ångest om hon kliver utanför ramarna

lagom mycket ångest, förstås

Jag är lagom

absolut

nöjd många små stunder i livet

men

mellan lagom roliga sysslor i vardagen

vill jag vara riktigt jävla obekvämt olagom

står naken

ser

vänder mig om och studerar

konstigt

denna kropp

ej atletisk men starkare än många

idag sprang den en mil

lätt

graciöst ta mej fan

det syns inte

de här benen

pinniga

spetiga

ännu märkligare

tar flera hundra kilon

urstark

försöker älska den

gör

på sätt och vis

den gör som jag vill

klarar allt

enkelt

alla konstiga kommentarer

övervägs inte av komplimangerna

skit

är vad det är

“MIN mamma!”

lockar mot min axel

jordgubbskladdig leende mun

stryker fingret över din lilla näsa

“MIN goa unge!”

hakan mot ditt huvud

lycklig leende mun

vi sitter så i solen en stund

du tuggar korv

jag lyssnar på bin i lönnkronan

du och jag hjärtat.