Jag är rädd. ”
Rädd att förlora all den värdighet du gett mig.
Rädd att aldrig någonsin känna dig igen.
Rädd att mitt enda försök till att blotta min strupe ska leda till inget.
Jag dör om du aldrig väcker mig igen.
Min själ får gå i sin tomma boning som sakta förtvinar i livets menlöshet.
För ja, det finns inget meningsfullt om du inte låter mig dansa i lavans eld.
Mina skratt ekar mot hårda väggar.
I min pupill finns endast rådimmans fuktiga minnen av en kvinna som dansar i djurisk glädje över att brinna.
Som själslig starr bleknar synen bort och blir en overklig skröna.
Jag vill le mot min spegelbild när jag målar mina läppar för att jag vet vad de finns för.
Utan dig blir det aldrig såna leenden igen.
Utan dig är jag ett fegt och räddhågset djur.
