sparkar lätt med tårna mot den döda kroppen i gruset
vit är buken
död och svullen
spricker av min rörelse
ut väller det lilla barn du en gång var
vid mina fötter krälar du blåögd, naiv, kärlekstörstande
ändå är jag rädd
rädd att dina huggormständer än en gång…
lismande leende når mitt förnuft
du har inte förändrats!
sakta reser du dig och ringlar hårt runt min kropp
stryper varje näringspuls jag äger
behöver bara andas ett enda andetag av sanning
så faller du
hårt
leta dig tillbaka till ditt svullna ormskinn!
Jag är fri
må du en dag också bli det.
då…
