Natten sista kyss lämnade läppar
som ännu kände omättlig hunger
månen såg handen försöka hålla den kvar
i längtan som spreds i dimman
stod så i förundran över desperata tomheten
som intog hjärtat
spåren suddades ut i klyschor
sagda ärligt oärliga, oärligt ärliga?
frågor falnade likt aska
löstes upp till oigenkännlig glömska
ännu en dag i hoppets tecken var över
ännu en natt i tvivel låg naken i hennes säng
blundande återtogs kontroll av äktheten
livsådern som porlade i hans väg
drömmar omslöt dagen i omvandling
konverterade känslor i omedvetet jag
sträckte astrala viljelinor till hans hjärta
grep utan försiktighet sanningen
"Följ ditt hjärta, finn mig!"
ändå visste den starka övertygelsen
tiden ej var den rätta, än, någonsin?
"Följ ditt hjärta, finn oss!"
23 juni, 2010 kl. 02:00 |
Ja, här skriver en sann poet som har kontakt med något som inte många har… helt sanslöst bra skrivet och snyggt uppställt!!
23 juni, 2010 kl. 07:57 |
Tack Moniqa, du gör mig glad!