ville vara fri att vandra i månljusets sken
plocka stjärnor som smultron solvarma sommardagar
trä dem på silvervita trådar i nattskenets blånad
ville vara orädd att älska i berusning av nektar få förunnat
i tro förankrad i sanna hjärtan utan tvivel
trygg i hoppfullhetens självklara dans
ville höra hjärtat leva i andetag sprungna ur gemensam källa
hemlighetsfullt förenade i ögonblick av samförstånd
ville naken möta den glimmande kraften självklara lidelse
ville forma kroppen i helhet
lägga pannan mot den andres axel
vila smekande händer på hans höfter
ville älska kärleken utan molnens svepande skuggor
ständigt hotande att förinta de vackraste av känslor
varje ögonblicks sköra levnad
ville vara trygg
23 juni, 2010 kl. 01:59 |
Nästan omänskligt vackert skrivet… helt magiskt!
24 juni, 2010 kl. 09:52 |
I den grekiska mytologin finns en spännande tanke förknippade med själva människans skapelse kan jag tänka – nämligen om tvillingsjälar. Om jag minns rätt skapade guden mannen och kvinnan genom att dela människans hjärna i två delar. Sen dess irrar de runt och söker sin andra halva, sin tvillingsjäl. Ja. nått sånt är det. Kommer tänka på den när jag läser den vackra frasen ”ville höra hjärtat leva i andetag sprungna ur gemensam källa”. Ibland ser man verkligen människor som hittar just sin andra halva och jag fascineras varje gång – men oftast och vanligast är nog dock att människor inte hittar ”varandra”. Kanske var det enklare förr när intrycken och möjligheterna och påverkan kanske var mindre. Jag vet inte. Men din fina dikt återväcker de här tankarna, som kom till mig första gången för säkert 15-20 år sen. Med visst vemod….tack.
24 juni, 2010 kl. 10:14 |
Jag känner till den tanken, länge sen jag lekte med den men nu när du säger det så finns den där. Nu, för mig, hoppet om dessa andetag.