står, rak, blundar
ser min värld snurra, vågar tro ändå
kastar mig tanklöst ut i handling
löser upp knutar i hjärtan jag möter
tankar kliver över varandra i sin iver
tumult, upplopp, bekräftelsebehov
andas, ler, blundar
ser bilden av dig, hör ditt skratt
sträcker ut mina armar fångar dagar i buketter
lägger långsamt undan en och en
stryker min hand över dem, drar in doften
som nymanglade lakan, lena, till slut
andas, tänker, blundar
aldrig känt mig så trygg i vetskapen
det tomma hjärtats skål krymper då kärleken växer
fyller mig med leende känslor av tillhörighet
räknar inga dagar då de ligger spridda i eoner
litar på att räkneverket är påslaget för oss
andas, känner, blundar
kysser dig rysningsnära långt ifrån
17 juni, 2010 kl. 10:09 |
Så vackert. Så fint.
19 juni, 2010 kl. 10:45 |
Men snälla lilla människa, ur vilken källa öser du alla dessa starka och talande känslor? Du påstår dig vara en ödrake men jag tror du egentligen är en isländsk gejser som ständigt ger oss påfyllning med värme och rör med dina smeksamma händer över våra känslosträngar. Jag kan inte motstå att låta mig beröras över fraser som ”det tomma hjärtats skål krymper då kärleken växer
fyller mig med leende känslor av tillhörighet”. Den där tomheten bär många av oss med sig genom livet, tidvis känner vi hur skålen fylls upp för en tid, men inte alltid så lång som vi innerst inne skulle önska. Det är alltid lika smärtsamt när skålen åter växer på kärlekens bekostnad. Jag är glad över att du sätter ord på både den kärlek vi människor innerst söker och den smärta det innebär att ofta, ibland eller aldrig nå ända fram till besvarad kärlek. Tack vännen!
20 juni, 2010 kl. 05:27 |
Tack fina du, jag blir så överväldigande glad för dina kommentarer